Sorgen över ett liv som kunde blivit annorlunda

Att möta sin egen ålderdom kan vara svårt i sig i denna tid när ungdom är norm i vårt land. Det är än svårare när man har barndomstrauman att bära på, till mesta dels obearbetade.

Sirka är 61 år gammal och berättar här öppet om sitt liv som hon tycker är förspillt.Hon var sex år gammal. Jäntan som stod vid den kajen i Stockholm. Hon hade en lapp på magen med sitt namn på. De flesta Finlandsbarn kom till Sverige under andra världskriget, men Sirka kom i juni 1949.

Hennes fattiga tuberkulossjuka mamma hade dött.

– Jag har bara få minnesbilder av mamma. Hur hon kräktes blod. Att jag besökte henne på sjukhuset. Och att jag var med på hennes begravning.

– Jag gick runt hennes kista. Kistlocket var öppet. Jag minns att jag tänkte ”där ligger min mamma”.

Två av hennes bröder var redan i Sverige. En skulle hon bo tillsammans med – i sin nya familj.

Den andre brodern var bortadopterad till en familj som bodde bara några mil från Sirkas nya hem.
I Finland fanns en av hennes tre bröder kvar. Han skulle komma att växa upp hos mormor. Kvar i Finland fanns också Sirkas ”äventyrliga” pappa. Han som sällan dök upp hemma hos fru och barn.

Sirka lämnade turbulenta förhållanden och skulle komma till något stabilt, något bra. Så var det tänkt.

– Mitt första intryck av mitt nya hem var att det var så rent och fint. Det fanns kakelugnar i varje rum. Min adoptivpappa satt på dubbelsängen i sovrummet. Han vinkade och log. Jag tänkte: ”Han ser snäll ut. Honom tycker jag om”.

Adoptivmamman däremot verkade sträng så Sirka bestämde sig för att inte tycka om henne.

Sirka och hennes bror Hanno bodde nu i en högborgerlig miljö där de inte led brist på något materiellt.

Den första julen var en underbar jul för lilla Sirka. Hon fick en docka som hon kallade för Annicka. En docka som hon älskade över allt annat.

Sirka minns inte när den trevlige och förtroendeingivande nye pappan började att utsatta henne för övergrepp. Hon tror att hon var nio, tio år – men det kan ha varit tidigare.

***

Första minnet: Hon ligger mellan sina föräldrar i deras dubbelsäng. Pappan gnor sig mot Sirka och får utlösning. Det blev äckligt kladdigt på Sirkas ben.

Mamman säger indignerat:

– Nej, men Karl så får du inte göra!

***

– Hon förhindrade det inte. Det är sanslöst. Käringaset. Jag var väldigt rädd för henne. Hon var med i kyrkokören och satt i fattigvårdsstyrelsen för högerförbundet. Hon var en duktigt människa och jag kände mig in underläge mot henne.

***

Ett annat minne. Mamman sydde kläder till Sirka. Pappan kommer in och säger:

– Har Sirka fått några bröst än?

Mamman vänder sig mot Sirka:

– Ta av dig jumpern så pappa får se

***

Sirka har suddiga minnen av att hennes bror Hanno låg med henne. Pappan satt på en stol bredvid och såg på.

Det här hände i sommarhuset.

– Varken mamma eller pappa lever idag, som väl är.

Lever gör inte heller hennes två ”svenska” bröder. En gasade ihjäl sig vid 25 års ålder, den andre dog i lågorna i sommarhuset. Förmodligen tände han eld på sig själv.

Den tredje brodern som bor i Finland är gravt alkoholiserad.

Sirka försökte rymma hemifrån några gånger. En gång hamnade hon i säng med en tysk sjöman på hans båt.

– Det var spännande, kommer jag ihåg. Jag ville rymma med honom men han gick med mig hem till mina föräldrar istället.

Sirka såg till att övergreppen slutade när hon var 14 år gammal – då när tonårstrotset var större än rädslan.

– Mamma var på kyrkokören. Pappa var full som vanligt. Han satte sig vid min säng och jag visste vad som skulle hända. Jag sa till honom ”Gör du nått gubbjävel anmäler jag dig för polisen”.

Det gick många år och många män som passerade i Sirkas liv, tills hon träffade Harald. De gifte sig och fick två barn. Tiden med Harald räknar Sirka som den normalaste tiden i sitt liv.

Harald var, på grund av hjärtbesvär, inte så intresserad av sex. Det var tryggt för Sirka.

Sirka stannade hemma med barnen. Hon tyckte hon var för störd för att ta sig ut i arbetslivet.

– Jag hade svårt för människor. Jag trodde att de skrattar åt mig. Jag var deprimerad genom hela äktenskapet.

– Min dotter sa häromdagen att ”Du är alltid deprimerad, mamma”.

Äktenskapet började knaka efter 13 år. Sirka kände att hon ville ut ur äktenskapet på samma gång som hon önskade att det skulle hålla. Hon efterlyste kommunikation med sin man.

– Harald kunde inte ge mig det känslomässiga stöd jag behövde. Han pratade inte mycket. Men han var en mycket bra människa.

I samband med äktenskapsproblemen gick de i rådgivning. Där för första gången började Sirka att prata om övergreppen.

Men det ledde inte vidare. Hon fick ingen hjälp att bearbeta vad hon gått igenom.

– Jag har gått till många psykologer sen dess men inte fått någon hjälp. Nu är jag snart självdöd, så det är ingen idé.

I sin lilla lägenhet i en stad i södra Sverige sitter Sirka och tänker och tänker. Hon längtar, efter många års separation, tillbaka till sin före detta man Harald. Att allt slutar där det började.

Sirka har fått struma och det gör henne ännu mer oroligare. Hon drabbas då och då av panikångest och får åka i ilfart till sjukhuset. Har hon ont någonstans tror hon t.ex. att hon har cancer eller något annat och ringer sjukvårdsupplysningen som lugnar henne.

– Jag kan få för mig allting. Det går inte att mota det.

Hon är besatt, som hon uttrycker det själv, av skuldkänslor. Att hennes dotters första äktenskap slutade i skilsmässan lägger hon på sig själv. Hon skulle aldrig skilt sig utan låtit barnen se mamma och pappa tillsammans hela tiden.

Samtidigt tänker hon på alla män hon legat med. Intima möten med främlingar – i olika länder.

I sin ungdom var nämligen Sirka ute och reste i världen – hon har fått en stor portion äventyrslystnad från sin biologiska pappa.

– Jag var inte klok. Det var så många karlar. Kommer ihåg en ungrare. Han var jättegullig. Sen var det en mexikan när jag var i Kanada. Träffade en diplomat. Jag levde ett hejsan-svejsan liv när jag var i Tyskland.

– Även om jag inte saknar det livet, saknar jag när man var ung och eftertraktad. Det fick upp min självkänsla. Trots att jag var närsynt och hade tjocka glasögon ville män ha mig. Ingen vill ha en gammal kärring som jag, idag.

Det var först när Sirka var 35 år som hon kunde njuta av sex, även om det alltid var på männens villkor. Och ofta ofta sa hon Ja, för att hon inte kunde säga Nej. Som den gången en taxichaufför ville ha ett nummer av Sirka som var ”lullig” av sprit.

Sirka tänker på sitt liv som började ”på fel spår från början”.

– Jag har en stor sorg inom mig att jag inte kunde tackla livet på ett annat sätt. Sorgen över ett liv som kunde blivit annorlunda.

– Jag har ingen utbildning. Jag är sjukpensionär för mina nerver och har lite pengar. Har inte klarat av att jobba. Och samhället har svikit mig. Jag har inte fått hjälp.

– Jag förstår inte hur fan jag kunnat bli så utnyttjad. Jag är så jäkla förbannad över att det finns missfoster som ställer till det i andras själar. Man gör inte så mot sina barn.

Varje natt vaknar Sirka flera gånger. Hon har alltid haft sömnproblem, som bara blir värre och värre.

– Jag sitter som ett ras. Blir äldre, har huvudvärk och är ensam. Det verkar som jag stöter bort människor.

– Det finns inget som är positivt. Jag kan inte vara på nått annat sätt. Livet har gjort mig cynisk. Jag reagerar relevant utifrån mina livsupplevelser.

– Resten av mitt liv skall jag försöka fortsätta överleva min livslånga depression. Varje kväll ber jag till Gud. Det lärde mamma mig, det måste jag säga till hennes försvar.

Men trots allt det finns, långt där borta i den mörka tunneln, lite ljus.

De fina barnen och barnbarnen. Intresse för att engagera sig i Hopp och en längtan efter att få sitt liv i en bok.

– Det skulle bli en bekräftelse på att jag åstadkommit något i mitt liv.

Anna-Lena Norberg

 

Alla namn är fingerade.

 

Publicerad i Våga Se 2004