”Det är bara kroppen som sitter inspärrad, själen svävar ovanför murarna.”

Mohamed Marchoud har suttit 12 år och 7 månader i fängelse. Hur lång tid det blir vet han inte. Han är dömd till livstid för mord – på en pedofil.

”Med kniv högg jag den som stjäl kärlek från barn
och lämnar dem stympade
stumma
bestulna på livslust”
(Utdrag ur Mohamed Marchouds dikt Sorgesång, från boken ”När tystnaden bröts”) .

I en isoleringscell på Norrtälje anstalten sitter Mohamed Marchoud. Han sitter i isolering  på eget initiativ. Där i tystnaden och ensamheten är han fri. Nära Gud. Gud har tagit bort hans hat och hans bitterhet. Han känner bara en längtan. Längtan ut till livet. Att äntligen få börja livet. Det som en gång stals från honom.

Marchoud är från Marocko. Och det var där han, sju år gammal, blev bestulen.
Med en alkoholiserad och tyrannisk far var den lille pojken ett lätt byte för den svenske pedofilen. Marchoud gick gråtande på stranden i Casablanca efter ett av hans fars otaliga utbrott. Den blonde, leende, mannen verkade så snäll. Helt annorlunda mot pappan.  Mannen hade en fin tröja från Sverige på hotellrummet som skulle passa Marchoud. Och pojken följde med. Mannen var kanske ”Papa Noël – jultomten som kom med gåvor till barnen”.

Tystnaden bryts
Barn som utsätts för sexuella övergrepp bär på skuld och skam vilket gör det svårt att tala om vad som hänt. För en pojke i den marockanska kulturen är det ännu svårare. Skammen skulle drabba Marchouds familj hårt. Familjen skulle i det närmaste bli stigmatiserad. Marchoud bestämde sig för att aldrig berätta.
Han höll tyst under hela barndomen, under ungdomsåren i Frankrike och under rättegången i Sverige. Han höll tyst många år i fängelset. Han levde i sitt raseri, tills den dagen för fyra år sedan, då en fängelsepräst nådde fram till honom.

Inre fängelse
– Jag satt i ett inre fängelse, inspärrad av de fruktansvärda minnesbilderna och skammen. Mina känslor blev till ord i samband med att jag fick hjälp av prästen. Hon uppmuntrade mig att skriva ner känslorna. Det var ingen lätt process, berättar han.
I diktform lyckas Marchoud med det svåra. Han beskriver det hjärnkaos, ångest och förtvivlan som kommer när minnen tas fram i ljuset. Han beskriver den tsunami av känslor som väller fram inom honom. När den blonde mannen stal kärleken och livslusten från lille Mohamed planterade han också det raseri som senare kostade en människa livet. Och som hittills kostat Marchoud12 år och 7 månader från det verkliga livet.
Marchoud skrev dikt efter dikt – år efter år.  2005 kom hans bok ”När tystnaden bröts.”  Boken är i två delar. En del handlar om Marchouds liv och är skriven av journalisten och författaren Ellen Wennersten. Den andra delen består av Marchouds dikter.

Det är en lång resa som Marchoud har gjort. Han lärde sig svenska först i fängelset och då på egen hand. Genom åren har han läst över 800 böcker, en del av riktigt ”tunga” författare som Kerstin Ekman och Pär Lagerkvist. Som poet skapar han nya svindlande vägar i det svenska språket.Ovanför murarna
Marchoud är idag en vuxen man på 41 år, samtidigt som han är det barn som misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. Det är dessa båda som sitter i fängelse och ska underordna sig de regler och rutiner som finns.
Hur klarar du av de kroppsvisiteringar som finns på fängelserna?
– Det är ingen lätt sak att bli kränkt och förnedrad. Jag har utsatts för förnedring många gånger, men jag har hållit mig lugn. Jag förnedrar inte någon annan människa. Det har hänt att jag vägrat att lämna urinprov. Jag klarade inte av att ta av mig naken. Man tar ingen hänsyn till min bakgrund.
Får du hjälp av psykolog då? Det är en sak att tystnaden bryts, men sen måste man sätta alla händelser och känslor på plats. Strukturera och få ordning på själslivet. Har du någon hjälp med det?
– Jag har valt att inte ta hjälp av någon psykolog. Har inget förtroende för dem. Jag förflyttades från den anstalt där prästen, min själavårdare fanns. Här har jag ingen själavårdare. Jag sitter istället i en självvald isolering. Jag trivs i ensamheten, för i ensamheten och tystnaden är man närmare Gud. Då kan jag bearbeta känslor och analysera… Jag har blivit min egen psykolog, berättar han.
– Det är bara kroppen som är inspärrad. Själen svävar ovanför murarna.

Ovisshet
Marchoud är muslim och under oktober (ramadan) har han fastat och varit i ständig bön och meditation. Det ger honom tålamod och styrka att orka. Orka vänta. Orka leva i ovisshet. Fyra gånger har han lämnat nådeansökan till regeringen och tre gånger har han fått avslag. En ny lag gör det möjligt för honom och andra livstidsdömda som suttit mer än tio år i fängelse, att begära att få tidsbegränsat straff i Örebro tingsrätt – om inte regeringen beviljar nådeansökan innan.
– Om jag får 21 år, kommer jag ut till sommaren. Då har jag suttit tre fjärdedelar av straffet, säger han.
När väl fängelsedörrarna öppnas för Marchoud körs han direkt till Arlanda och utvisas ur landet.

Många minnen
Marchoud var 17 år när han flyttade hemifrån. Han reste mycket och livet var ett äventyr. Men med sig på resan hade han också sitt inre sårade barn. Han gifte sig men äktenskapet blev kort – och resan utför började. Han åkte till Paris för att studera fransk litteratur men söp istället bort tiden. När Marchoud var 23 år dog hans far – utan att de hade hunnit tala ut.
Marchoud dömdes också i Marrakech, i sin frånvaro, för brott mot en man som utnyttjade gatubarn.
Det är till Marocko, landet med de många minnena han skall utvisas till. Men han vill tillbaka dit.
– Jag längtar efter att få njuta av naturen igen.  Jag längtar efter min mor, mina nio syskon och deras familjer. Jag längtar efter att bilda egen familj.
Men hur går det med brottet du dömts för i Marocko?
Jag vet inte. Jag har ingen aning vad jag dömts för och vad domen säger. Jag har begärt nåd hos kungen, men ännu inte fått svar.
Men tänk om du åker raka vägen till ett marockanskt fängelse!

– Då får jag ta det. Jag får ta det som en man. Hela mitt inre är som en oändlig spegelblank sjö, inte en enda liten våg av oro eller obehag, inte en enda liten krusning. Jag har lagt allt i Guds händer.

Drömmen
Marchoud har en dröm. Barn som utsatts för sexuella övergrepp och vars fall skall tas upp i domstol ska få en frizon på ett barnhem. Där skall barnen, med professionellt stöd, få kraft att berätta vad som hänt dem. Han skulle också vilja starta en skola för gatubarn där de skall få möjlighet att uttrycka sina liv i teaterform.
– Jag flödar av erfarenheter, jag flödar av guld. Jag viger mitt liv åt Gud och arbete för de barn som far illa. Inför världens ofattbara ondska finns det bara en väg, och det är hjärtats väg. – Det finns bara två vägar i livet, antingen älskar man eller inte. Så för mig finns det två ord som beskriver allt; Jag älskar. Och de som lider på fel sätt, älskar jag mest. Mycket snart ska dörrarna öppnas för mig och de dagar jag har kvar i denna existens skall jag ägna åt kärleken. Ja, jag skall givetvis uttrycka den också i varje handling och i varje andetag.

Anna-Lena Norberg

”Jag känner stor respekt för Marchoud”
I sitt förord till boken ”När tystnaden bröts” skriver journalisten och författaren Ellen Wennersten ” Marchouds livsresa är tragisk, men den rymmer också en stor och gripande skönhet. Och insikten om att människan innerst inne är okränkbar – även i den djupaste förnedring”.
– Det är egentligen en paradox. Människor kränks dagligen men samtidigt är människan okränkbar. Varje människa har ett inre ljus. Vad det handlar, i grund och botten om, är vilken människosyn man har, säger hon.
I det kala besöksrummet på Hall, där hon och Marchoud möttes medan arbetet med boken pågick, utbytte de båda funderingar över existentiella frågor.
– Vi människor är väldigt lika, oavsett vilka vi är. Vi blir rädda för samma saker. Vi gläds åt samma saker. Vi funderar på samma saker.

Poet
När Ellen Wennersten första gången läste Marchouds texter blev hon tagen av hans livshistoria och hans poetiska begåvning. Mötena med honom har gett henne insikt om vad sexuella övergrepp innebär själsligt för den som utsätts. Hon tror också att hon idag intuitivt kan känna om en människa bär på ett trauma.
Marchouds djupa tro har också påverkat henne.
– Jag var lamt troende tidigare. Idag har jag en längtan efter att veta mer om den kristna tron.
– Marchoud har väckt mitt intresse för islam och den arabiska kulturen. Han har tipsat mig om marockanska författare som jag läst med mycket stor behållning. Marchoud är en mycket beläst man.
– Jag känner stor respekt för Marchoud… nästan en vördnad… utifrån det han gått igenom och den man han blivit.

Anna-Lena Norberg

Boken kan beställas från förlaget Futurum. www.forlagetfuturum.se

Texten får ej, helt eller delvis, publiceras eller kopieras utan författarens tillstånd.