Länge leve egoismen!

Det kan vara svårt att se sig själv som lika värdefull som alla andra människor. Och det är ännu svårare att sätta sig själv främst. Det är skamfullt, egoistiskt, sägs det.
Efter nästan 40 år förvandlades min rädsla att sätta mig själv först till en nödvändighet – för jag höll på att gå under.
Jag har växt upp i en kultur där det är fult att tänka på sig själv – och där de människor som viger sitt liv åt andra hålls upp som förebilder. Vad mycket enklare mitt liv hade varit om det bara hade funnits en sund egoistisk människa som visat mig vägen, långt tidigare. De erfarenheter och tankar jag idag har jag tagit lite här och var. Det kan vara mina vänner som gett mig en ledtråd, något tv-program som gett mig nästa ledtråd, någon bok som gett nästa o.s.v. Till slut formade jag de verktyg som jag har för att ta hand om mig själv och leva mitt liv.

***


Livet vi har fått är den allra största gåvan och den förtjänar all vår kärlek. Jag förtjänar all min kärlek. Det innebär att jag inte kan slå ner på mig själv när jag inte levt upp till mina förväntningar. Skam, skuldkänslor och självhat leder ingenstans – mer än att vanvårda den gåva jag fått.
Jag rör mig mellan det subjektiva och det objektiva när jag ser på mig själv.
Det subjektiva är allt jag upplever med hela mitt känsloregister. Men jag blir objektiv när jag ser på mina handlingar för att inte fastna i självhat.
Det är så lätt att klandra sig själv. ”Jag borde ha förstått bättre.” ”Jag borde ha gjort något annat.” Hårda ord vi väldigt sällan utsätter andra människor för.
När jag objektivt ser på mina handlingar kan jag bara konstatera att jag inte är perfekt – precis som alla andra människor. Jag ser på mig själv med kärlek och förståelse.
På samma sätt rör jag mig mellan det subjektiva och det objektiva när jag ser på andra människor. Gör någon mig illa känner jag det naturligtvis, men samtidigt lyfter jag mig över mina känslor och ser på personen utifrån.

Om det är något jag skall känna skam över är om jag älskar andra människor mer än mig själv. Att jag värdesätter dem mer än mig själv. Att jag är mer förstående för dem än för mig själv. Att jag utplånar mig själv för att tillfredsställa dem.
För mitt liv är den allra största gåvan jag fått.

Jag föds ensam och jag kommer att möta döden ensam – oavsett om jag har hundra människor bredvid mig. Det är viktigt att ha det i tankarna när jag bestämmer vad jag skall fylla tiden däremellan med. Jag har fått mitt liv och därmed också ett mandat att bestämma över det. Jag behöver inte bry mig om vad människor tycker och tänker om mitt liv. Det är jag som tar konsekvenserna av vad jag gör och vad jag säger. Mitt liv tillhör ingen annan.
Det är en enorm befrielse att veta att jag bara har en människa att svara inför och det är mig själv. Samtidigt innebär det att jag inte kan smita undan ansvaret för mina handlingar.
Jag har hört människor säga:
”Hennes man var så elak att hon började dricka”.
”Kompispåverkan gjorde att han började röka”
Inget kan vara felaktigare. Mina handlingar är mina och jag kan inte skylla på någon annan – oavsett vad jag varit utsatt för.

Den egoism jag fört in i mitt liv har gjort att jag respekterar andra människor mer än tidigare och att min empati har blivit större. Jag har blivit känslig för hur människor behandlas. Jag blir fullständigt rasande när inte varje människas liv respekteras, oavsett om det är i krig eller om någon kölhalas i pressen eller om någon baktalas vid ett köksbord.
Det var först när jag började älska mig själv som jag kunde börja älska min nästa – såsom mig själv.

Anna-Lena Norberg