Klas pedofil

I huvudet på en pedofil …två år senare

Överingress:
Förra numret publicerades artikeln om pedofilen Klas* – dömd till rättspsykiatrisk vård efter sexuella övergrepp på barn. I det här numret möter frilansjournalisten Anna-Lena Norberg Klas igen. Denna gång två år senare då han är på ett ”halv-vägs-hus”.

Jag sitter och väntar i bilen utanför huvudentrén på Regionpsykiatriska i Växjö. Det är hit Klas skall komma och hämta mig. Och det är här ”bunkern” ligger där Klas satt för två år sedan, då vi sist träffades. Nu bor han i ett halv-vägs-hus inte långt härifrån. Men hitta dit klarar jag inte. Det är svårt att hitta på det stora Sankt Sigfridsområdet – där nästan all psykiatri är samlad sedan mer än ett sekel tillbaka.
En gång i tiden var Sankt Sigfrid självförsörjande. Här odlades grönsaker, frukter och bär. Det fanns ladugårdar med hästar, kor, grisar och hönor. Förr i världen var det inte så mycket bevänt med själva psykiatrin, men patienterna mådde bra av att arbeta med jorden och djuren.
Det finns en del rester kvar av det en gång prunkande Sankt Sigfrid; en del av de gamla träden, de slingriga vägarna, och flera av de gamla vackra husen. Klas bor i ett av de mindre husen, ”gula villan”, inte långt ifrån sjön. Det är ett fint gammalt knarrande hus, inrett som ett hem. Skillnaden är himmelsvid mellan den sterila avskalade bunkern och gula villan. I bunkern fanns det en sluss som man enbart kunde komma igenom med passerkort och personalen bar överfallslarm. I ”gula villan” finns det enbart personal på dagarna. Klas bor i gula villan sedan ett år tillbaka med ytterligare tre patienter.

Jobbade på nattdagis
Klas är idag 35 år gammal. För fem år sedan dömdes han för att ha förgripigt sig på tre flickor på det nattdagis han jobbade på. Vid en husrannsakan hittade polisen också hundratals barnporrbilder i hans dator. Den rättspsykiatriska utredning som gjordes visade att Klas led av tvångsmässig pedofili, social fobi och depression. I fyra år har han varit inlåst och fått både grupp- och individualterapi.
– Jag ville först inte komma till halv-vägs-huset. Jag tyckte det var onödigt då jag kan städa, diska och laga mat. Men det var andra saker jag inte klarade av. Jag ordnade Internet och en kväll då jag var lite småupphetsad gick jag in på gay-porrsidor, jag är ju homosexuell, och då fanns det en länk ”Young guys”. Sen var det kört. Barnpornografin blev som en drog för mig. Jag blir så förbannad på mig själv. Jag trodde jag skulle klara Internet, att jag var stark. Men det var jag inte. En annan patient berättade för personalen. De hade också sett att något inte stämde med mig. Jag blev ju ångestfull och skamfylld över vad jag gjorde. Jag vet att jag själv skulle ha berättat för personalen men frågan är när jag hade gjort det. Min psykolog och jag har pratat om det här i ett år. Jag har kommit fram till att jag är en missbrukare och vågar inte ha Internet.
Förra gången vi träffades berättade du att terapin hjälpt dig komma till insikt om att du var, förutom pedofil, också homosexuell. När du gick in på Internet, vad var det som triggade dig mest gayporren eller barnporren?
– Barnporren, men samtidigt var det ingen skön känsla ändå. Jag letar efter den blonde pojken som jag har i huvudet, men han finns inte. Det är inte så att jag vill se jättehemska övergrepp, det allra värsta.

Det är alltså samma pojke du pratade om förra gången vi träffades. Då var du glad att pojken i dina sexuella fantasier hade vuxit från sexåring till tolvåring. Han har alltså inte växt och blivit större under de här två åren?
– Han finns fortfarande kvar. Jag och min psykolog har försökt reda ut vem det är. Jag börjar tro att pojken är jag själv.

”Idealisk” barndom
För två år sedan fick Klas frågor om sin barndom. Jag ville få en förklaring på vad som hade format honom till pedofil. Då beskrev han sin barndom som ”nästan idealisk”. Han växte upp på landet med mängder av djur och hade aldrig varit utsatt för några fysiska eller sexuella övergrepp. Klas sa då att han till sin natur varit mycket känslig och blyg. Han hade undvikit kontakt med andra människor – redan som spädbarn! Och när han blev lite äldre lekte han helst ensam och ville inte umgås med jämnåriga. De vuxna var han livrädd för.
Samtidigt berättade han om den stora hunger han som tonåring hade efter vänner – då när familjen flyttade till staden. En hunger som de nya ”vännerna” utnyttjade maximalt.
Under tonårstiden började Klas få djupa depressioner och hade ofta självmordstankar. Han misskötte sig. Trots att han var diabetiker tog han inte sitt insulin.
Idag har han en annan syn på sin barndom.

Känsla av ensamhet
Om du är den tolvårige pojken i dina fantasier, vad hände när du var tolv år?
– Det har inte hänt något drastiskt i min barndom. Jag har alltid bara haft en känsla av ensamhet och rädsla för andra. Jag ville ta kontakt med andra, men jag vågade inte. Det var otäckt. Vår familj hade inte heller så stort umgänge. Mormor, morfar, moster och några vänner på landet. Djuren kommer jag mest ihåg. Det var dem jag tydde mig till. Jag var inte rädd för dem. De pratade ju inte med mig.

Var du rädd för mamma, pappa, mormor…?
– Jag var rädd och söker för alla, men inte mamma, inte pappa, inte… Men jag har inte kunnat öppna mig för dem. Ärligt talat har jag inte haft så bra kontakt med mamma eller pappa.
– Mormor var jättesnäll. Morfar var jättesnäll. Men på något sätt känns det som jag inte känt dem. Jag vet inget om det, inte vad de höll på med som unga, till exempel.

Förra gången beskrev du din barndom som nästan idealisk. Hur ser du på det idag? Hade du en kärleksfull barndom?
– Det har inte känts så. Nej, det tycker jag inte.

Hur ofta kramade din pappa och mamma dig?
– Jag vet faktiskt inte. I vuxen ålder kramade jag dem för första gången när de kom och hälsade på mig på kliniken. Jag är glad att de är kvar efter allt jag gjort och jag vill ge något tillbaks. Därför kramade jag dem. Jag kan visa mina känslor nu. Jag har inte varit bra på att visa eller prata känslor innan. Det har istället knutit sig och jag har blivit deprimerad. Då har det inte varit lätt för dem heller att prata eller visa känslor.

Du tar på dig ansvaret för eller ser dig som orsaken till att din familj inte varit kärleksfull?
– Bra fråga, jag vet inte… Det var nästan som det sa klick i huvudet nu. Det är lite äckligt… Jag har nog svårt att bli arg. Om någon skäller på mig tänker jag att han kanske har en dålig dag och sen säger jag inget. Jag kan om jag vill säga vad jag tycker – men jag säger det lugnt.

Avskydde föräldramöten
När Klas jobbade på dagis tyckte han lika mycket om att sitta och leka i sandlådan som barnen. Däremot avskydde han föräldra-, planerings-, och personalmötena. Han klarade inte av möte med vuxenvärlden. Och ofta fick han sjukskriva sig på grund av ångest.

Har du kvar någon rädsla för vuxna idag?
– Nej, absolut inte. När jag gick på Komvux upptäckte jag att jag babblade och babblade på svenskan. Det var en konstig känsla. Jag hade ju varit en sån där ”inte-våga-räcka-upp-handen-pojke”. Det vände för mig första gången på avdelning 63. De andra patienterna sa till mig att allt går ut på att prata om sina problem. Men jag smög runt i korridorerna i ett års tid för jag skämdes för vad jag hade gjort och vem jag var. Till slut vågade jag prata med personalen, och efterhand fick jag mer och mer förtroende för dem. Däremot dröjde det innan jag pratade om mina onanifantasier. Det var otäckt att öppna mitt innersta privatliv, men samtidigt skönt.
– Jag har lärt mig att det är nödvändigt att prata. För några år sedan var vi i en matbutik och där var en pojke… det sa klick hos mig. Jag pratade direkt med personalen och det blev inte någon fantasi av det hela. Det dalade ner liksom…
– Nu vill jag inte att du skall tänka: ”Nu är Klas jättefrisk”, bara för att jag blivit så pass klar i huvudet. Men jag vet att mycket av mina problem handlar om den sociala biten. Dragningen till barn har minskat radikalt. Det har hänt mycket med mig under vårdtiden. Jag är inte farlig längre.

Hur betecknar du dig idag, som pedofil eller homosexuell?
– Jag vill vara som andra men… Jag har börjat på RFSL. Jag kan bli intresserad av någon där och ha honom med i min onanifantasi. Andra gången jag fantiserar om samma man, dyker den tolvårige pojken upp också och tredje gången tar pojken över helt. Jag är mer homosexuell än vad jag var för två år sedan, men så länge jag har fantasierna tycker jag ändå att jag är pedofil.

Har du hittat någon partner på RFSL?
– Nej, det vill jag inte. Inte än. Även om jag vill ha närhet har jag också en rädsla för att behöva berätta vem jag är och varför jag sitter här. Man kan ju inte ljuga hur mycket som helst. Kan inte alltid säga: Vi träffas hemma hos dig. Självklart vill jag bli älskad, det vill ju alla. Det är ju inte så att jag veranda dag tänker att jag är en jävla pedofil och äcklig, men det poppar ju upp då och då i huvudet.

Hur mår du idag?
– Jag mår mycket bättre än tidigare och tycker mer om mig själv idag. Jag känner mig som en vuxen. Min far gick bort för knappt två år sedan och jag har klarat av sorgen långt mycket bättre än vad jag trodde. Jag har också klarat att åka hem till mamma själv på permission. Jag vågar vara bland människor. Jag kan gå förbi ett dagis utan att få fantasier. Den sexuella fantasin har sjunkit drastiskt. Det är bara onanifantasin som är kvar. i princip. Jag är ganska stolt över mig själv att jag klarar av de allra flesta situationer.

Du tycker om dig själv mer idag än förra gången vi träffades. Anser du att du har lika mycket värde som andra människor?
– Nej… för jag är pedofil i grund och botten.

Fortsatt terapi

Att bo på halvvägs-hus innebär mycket permissioner. Klas lyckades få igenom i länsrätten att praktisera i en butik ett par dagar i veckan. En dag i veckan går han också på Qi Gong och endag läser han matte. Frigången är en förberedelse för livet i frihet. Om det går som planerat flyttar Klas till ett samhälle fyra mil från sin hemstad till sommaren. Han kommer inte att släppas vind för våg. Redan nu har kontakter tagits med socialen och psykiatrin i det nya samhället. Bostad skall ordnas och Klas skall få fortsatt samtalsterapi.
– Jag kommer att gå med i RFSL där. Skaffa nya vänner och börja på en utbildning. Jag måste se till att hålla igång. Jag kan leva som vanligt, hålla fast vid det och kämpa. Jag är nästan hundra på att jag kan fixa det. Jag har svårt att tro att jag skall kunna gå tillbaka på något vis. Jag vill inte åka fast igen. Det skulle jag inte orka med.

Hur ser du på vad du har gjort med de tre flickorna?
– Jag får rehabilitering här och jag hoppas att flickorna också har fått den rehabilitering de behöver. Jag kan inte vrida tillbaka klockan. Det är ett hemskt brott jag har begått. Men vad skall jag göra… ska jag gå och dö? Räcker det inte med att jag har dåligt samvete och vill göra något åt det så gott det går? Det enda jag kan göra är att se till att det inte händer igen. Räcker inte det?

*Klas är ett fingerat namn.

Text: Anna-Lena Norberg

Texterna får inte kopieras eller publiceras, helt eller delvis, utan författarens tillstånd.