Klas – 4 år senare

Tredje mötet med pedofilen
Klas Bilden börjar klarna

I ett litet samhälle i Sverige träffas jag och Klas* igen för tredje gången.  Klas, dagispedofilen, är helt utskriven från rättspsykiatriska kliniken i Växjö. På vägen till Klas funderar jag på om jag äntligen efter dessa fyra år ska få en klarare bild på varför just han blev pedofil. För övergrepp hade han ju inte varit utsatt för som liten.
Och svaren kom...

I ett litet samhälle i Sverige träffas jag och Klas* igen för tredje gången.  Klas, dagispedofilen, är helt utskriven från rättspsykiatriska kliniken i Växjö. På vägen till Klas funderar jag på om jag äntligen efter dessa fyra år ska få en klarare bild på varför just han blev pedofil. För övergrepp hade han ju inte varit utsatt för som liten.
Och svaren kom…

Klas nya liv har börjat. Han bor nu själv i en liten etta där allt ligger på sin plats. Han är ordningsam av sig och har sinne för inredning och detaljer. Det är lyhört i det lilla hyreshuset så Klas vill att vi sitter i köket och pratar. Det känns ”dumt” om någon granne skulle höra.
Det har nu gått sju år sedan Klas dömdes för sexuella övergrepp på tre barn. Eftersom den rättspsykiatriska undersökningen visade att han led av ”tvångsmässig pedofili, social fobi och depression” dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Första gången vi träffades satt han inlåst på avdelning 63 på rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Andra gången träffade jag Klas i halvvägshuset ”Gula villan” i samma stad. Och nu vid tredje mötet är Klas fri. I januari 2006 blev han utskriven.

Det är ett typiskt litet svensk småsamhälle han bor i. Centrum består av ett par affärer och en bank. Här känner alla alla, men Klas känner ingen.
– Det är okej. Jag hade annars fått stanna kvar på kliniken och vänta ett par år för att få en lägenhet någon annan stans i kommunen. Bostadsköerna är väldigt långa. Jag ser den här lägenheten som första anhalten.
Han fick lägenheten ett halvår innan han blev utskriven. Under ett antal permissioner prövade han hur livet i frihet var.
– Det var svårt i början. När jag väl hade fått i ordning lägenheten fick jag panik. Vad skulle jag göra sen? Men nu klarar jag ensamheten bättre, berättar han.

Det fanns saker han ställdes inför som gav honom ångest. Andra natten i frihet började grannen över honom att spela hög musik. Något som upprepades flera nätter – och dagar.
– Jag fick konstiga tankar. Visste inte hur jag skulle reda i det här. Jag ringde gång på gång till kliniken och frågade hur jag skulle göra. Till slut förstod jag att jag måste prata med grannen.
– Jag gick upp och ringde på dörren. Jag sa åt henne att inte spela så högt, och vet du, hon sa bara javisst och bad om ursäkt.
– När hon skulle ha fest gick hon till och med ner och frågade mig om det gick bra. En gång bjöd hon mig också, men det var bara tjejer så jag tackade nej, säger Klas och skrattar.

Innan Klas skrevs ut ansökte han om att få ekonomisk hjälp för att kunna gå i fortsatt behandling hos psykolog – men fick nej.
Öppenvården skulle klara av de behov Klas hade. Han träffar nu en psykiater en gång i månaden och en psyksjuksköterska också en gång i månaden.
– Det är okej. Jag behöver ingen terapi, utan en back-up, någon att prata med. Det är många saker som jag inte vet hur de fungerar i samhället. En av de psyksjuksköterskor jag träffar har också erfarenhet av pedofiler.
Klas har även gått på ett öppet hus för människor som har eller har haft psykisk ohälsa. Verksamheten där är arbetsinriktad och via kontakter på öppna huset fick han en praktikplats. När han träffade sina arbetskamrater för första gången kände han igen en av dem från sin ungdomstid.

– Jag kände mig så dum. Trodde han skulle säga: ”Jasså, har du kommit ut nu?” Men det gjorde han inte.

Blev du rädd?
– Nej, jag kände mig dum.
Du har sagt ordet dum några gånger. Vad innebär det ordet för dig?
– Vad svåra frågor du ställer!… Det var pinsamt. Jag skäms ju för det jag gjort.
Trodde du att han skulle avslöja dig? Att alla skulle få reda på vad du hade gjort och att du skulle riskera att förlora din praktikplats?
– Ja, precis så.

Rädslan över att bli igenkänd har Klas haft vid många tillfällen, bl.a. när han går på fotboll i den staden övergreppen begicks.
De andra gångerna vi träffades ville du flytta tillbaka. Du var inte rädd för att möta människor som visste vad du hade gjort. Hur känner du inför det nu?
– Jag har väldigt svårt för att tänka mig bo där igen. Jag klarar inte av känslan av att någon kan känna igen mig. Det är okej att åka dit och träffa min mor, gå på fotboll – men inte mer.

Ändå valde du att bosätta dig i närheten. Varför?
– Jag är ju skriven i den här kommunen, så jag var tvungen.

När Klas satt på rättspsykiatriska läste han in ett antal ämnen på KomVux. Betygen räckte till för att komma in på en kvalificerad yrkesutbildning. Under närmare ett år kommer han bo i närheten av sin skola, under veckorna, för att åka hem på helgerna till sin lilla etta. När vi träffas har han gått en vecka i skolan.
– Jag är jättestressad och har svårt att lugna ner mig. Tempot är intensivt och det är mycket jag måste lära mig. Jag ringde till min mor och sa att jag inte vet om jag pallar med skolan. Jag har sån prestationsångest. Men det här är min chans att skapa ett nytt liv och jag ska ta mig sjutton klara av det. Jag får inte sabba det här.

Klas får sjukersättning tills han slutar skolan. Försäkringskassan ville först inte gå med på det – men Klas läkare ordnade det hela.
– Alla har varit jättesnälla. Arbetsförmedlingen ordnade ett rum till mig vid skolan. Jag känner mig dum. Det känns som jag har åker i någon gräddfil, det gör jag ju inte, men allt har flutit på bra. Jag vet ju inte hur allt sånt fungerar, men jag har lärt mig en del det senaste året.

Klas tar fram ett papper från arbetsförmedlingen och ber mig titta på det. Han förstår inte riktigt vad som menas. Det gör inte jag heller.
– Det är svårt med alla dessa papper. Jag vet inte hur sånt fungerar.
Hur löser du det då? Har du svårt för att ta kontakt och fråga?
– Nej, jag har inga problem med att ringa. Jag får göra det så fort jag hinner. Det är bara det att sånt här tar tid.

På kliniken ”vände” Klas sociala fobi. Riktigt när det var, kommer han inte ihåg, men sen dess ”går det framåt, sakta men säkert”.
– Jag har diabetes och behöver ha insulinsprutor. I början på kliniken vankade jag fram och tillbaka utanför kontoret, om det var fullt med folk där, för att få min spruta. Sen lärde jag mig att det var helt okej att gå in. Jag behövde ju min spruta. En sån liten grej var ett stort steg för mig.

Klas har under tidigare intervjuer berättat att han till och med som spädbarn försökte undvika kontakt med andra. Under hela sin barndomstid ville han inte umgås med jämnåriga och var livrädd för vuxna.  Som vuxen när han inte orkade gå till jobbet, ringde mamman till arbetsgivaren. Han behövde inte ta ansvar. Hans föräldrar ordnade allt för honom.

Har du omvärderat din mammas roll i ditt liv?
– Njaa… Mamma är helt okej. Hon har gjort sitt bästa. Hon har i och för sig skämt bort mig och det är inte så bra. Men samtidigt har jag krävt av mamma och pappa att de skulle ställa upp jämt, så felet ligger mycket hos mig.

När jag träffar dig så här – utanför kliniken – börjar bilden av varför du blev pedofil att klarna. Du fick aldrig växa upp och ta ansvar. Du var isolerad och lärde dig inte hur man umgås med människor. De enda du kunde känna dig säker med var med barn.
– Jag blir då inte klarare av det du säger! Varför blev jag inte yxmördare? Eller…det finns ju grisar. Varför skulle det just bli barn?

Inte i någon av de tidigare intervjuerna har Klas berättat om några övergrepp. Men idag gör han det.
– Har jag inte berättat om det? Men jag ser det inte som övergrepp, säger han.

Klas var 14 år gammal när det hände. Han gick på en fritidsgård där det bl.a. fanns tyngdlyftning. Tränaren, en äldre man på 60 år, sa till Klas att ta av sina kläder och lägga sig på en brits. Sedan onanerade mannen Klas.
– Jag tyckte det var skönt, men sen tog jag bussen hem direkt. Det kändes dumt.
Dumt?
– Ja, jag tyckte det var skönt, samtidigt kändes det fel och konstigt. Jag kände skuld och skam. Men det var inget övergrepp.

När Klas var 29 år tog han kontakt med tränaren som då 75 år gammal. Via brev frågade Klas om tränaren hade bilder på småpojkar.
– För att få bilderna krävde han betalning av mig. En gång skulle jag ha badbyxor på mig och dammsuga hans rum. En annan gång skulle jag onanera framför honom. Jag onanerade honom också ett par gånger. Han ville också att jag skulle gå naken i hans lägenhet.
– När jag skaffat egen dator gick jag inte dit mer. Då fixade jag bilderna själv.

När Klas bodde på halvvägshuset ”ramlade han dit” och såg på barnporr på personalens datorer. Idag har han en egen dator, men inget Internet. Han vågar inte utsätta sig för frestelsen. Under terapin på kliniken förstod Klas att han var homosexuell. Men eftersom hans sexuella fantasier innehöll en vuxen man och en yngre pojke – betecknade han sig som pedofil.
– Idag ser jag mig som homosexuell med pedo i en parantes. Jag tittar efter män, inte barn, och det känns bra. Jag har sökt efter en partner, men det har varit svårt. De svar jag fått på kontaktannonser är så sexfixerade. Riktigt snuskiga.  Visst är sex viktigt men jag vill ha en partner att kunna leva med.

Text: Anna-Lena Norberg

Texterna får inte kopieras eller publiceras, helt eller delvis, utan författarens tillstånd.