Jag har varit misshandlad. Än sen då?

Vi tycks ha ett enormt behov av att placera människor i olika fack. Kanske behöver vi det för att hålla balansen och tryggheten i våra liv, men de negativa effekterna blir förödande för oss alla.
Frågan är om inte en mycket stor och osynlig grupp, människor som utsatts för traumatiserande våldsbrott, är de som drabbas hårdast.
Omgivningen kan reagera på två olika sätt: antingen med ett gulli-gullande eller så skyr man brottsoffren som pesten. På grund av brottet du utsatts för är du plötsligt inte längre människa med kraft, styrka, glädje, sorg, skratt – ja allt som tillhör livet. Du är bara ett offer.
Och media, FÖRBANNADE MEDIA, förmedlar bilden av offret som viljelöst, ett skadat rådjur. Sen går man in i detaljer – köttfärs och blod – för att beskriva brottshandlingen. Fotot som skall illustrera offret är bilden på en människa bakifrån – på en enlig väg. Offret: ensamt och utsatt.

Men vi är många offer och bilderna av oss är olika, eftersom vi är olika individer. Jag, t.ex. har varit utsatt för misshandel och därefter levt under skyddad identitet i 10 års tid. Den ansiktsbild som finns till min krönika motsäger helt bilden av ett offer av min ”kaliber” – jag ser ju så himla glad ut!
Jag kan inte heller låta bli att slänga in en bild av min ”svägerska” Selamet. Hon var misshandlad av sin man under lång tid, men numera är det hon som bestämmer i hemmet.
Stryk får hon i och för sig ganska ofta, men det är av den turkiska polisen. Hennes framtänder står nästan rakt ut av alla batongslag hon fått. Selamet kan inte låta bli att kämpa för mänskliga rättigheter och mot orättvisor. ”Rädsla är bara en utmaning” lyder hennes motto.

Ett annat offer, vars bild skär sig mer än rejält mot den vanliga offer-bilden är Pål Hollender, eller Robinson-Pål som han kallas av media. Som barn var Pål Hollender utsatt för sexuella övergrepp. Som vuxen gjorde han filmen ”Pelle Polis” där han avslöjar en polis som pedofil. När diskussionerna efter filmen handlade om… Pål Hollenders övergrepp på polisen, valde han att själv bli förövare i nästa film. I filmen ”Buy Bye Beauty” köper Pål Hollender sex (eller rättare sagt köper kvinnor) i Lettland. Pål Hollender ville ”koppla upp” tv-tittaren så nära det går att komma vad ett ”integritetsbrott” innebär. Det är fritt att tycka vad man vill om hans agerande, men Pål Hollender tillhör inte schablonbilden av offret.

Ett annat offer: För många år sedan blev författaren Susanne Brøgger våldtagen av en grupp ryska poliser. Hon valde att publicera en nakenbild av sig själv efteråt. Jag förstod inte varför då – men det gör jag idag. I vart fall förstår jag vad det hela ledde till. Susanne Brøgger är fortfarande författare och inte ett våldtäktsoffer.

Människan lägger för det mesta skulden och skammen på sig själv. Hon har varit dum nog att ta emot stryk – eller än värre hon har varit dum nog att utsättas för våldtäkt (oavsett i vilken ålder hon var i.)
När hon kommit till insikt om att så inte är fallet, väljer hon likväl att inte tala om sina erfarenheter. Det är knappast konstigt, vem vill för alltid hamna i offer-facket?

När de som varit utsatta för våldsbrott inte vågar tala, hur skall då de som utsätter andra människor för våldsbrott våga tala och söka hjälp?
En sak är tämligen säker. Även om strutsen stoppar huvudet i sanden fortsätter det att hända saker runt omkring henne. Hon kommer inte märka av det förrän något händer henne själv.
I Sverige, tystnadens land, är det en hederssak att vara en glad, nöjd och normal struts – ja i vart fall normal.

Anna-Lena Norberg