I huvudet på en pedofil

Det första Klas* säger är att han vill inte att jag skriver något snyftreportage där man skall tycka synd om honom.
– Det är inte synd om oss pedofiler. Vi har gjort fel och vår skuld måste vi bära, konstaterar han. Kan jag på något sätt hjälpa något offer genom att berätta min historia och hur jag tänker, vill jag göra det.

Det dröjer några minuter efter det att jag ringt på knappen innan en vårdare kommer och öppnar. Säkerheten är rigorös i detta huskomplex som brukar kallas för ”bunkern”. När första dörren öppnats kommer jag in i en sluss. Vårdaren använder sitt passerkort för att öppna dörr nummer två.
Vi går i en lång korridor vars ena sida har dörrar som leder in till de olika avdelningarna. Framme vid den dörr där det står avdelning 63 blir jag ombedd att vänta. Vårdaren öppnar dörren med sitt passerkort – till nästa sluss. Klas är redan i slussen och väntar på mig. Han står och håller en bricka.
– Jag har kokat te till damen, förklarar han för vårdaren, och tar mig samtidigt lite tvekande i handen och presenterar sig.
Vi går aldrig in på avdelningen utan fortsätter i den långa korridoren tills vi kommer till ett besöksrum. Här lämnar vårdaren oss och det är inte förrän överfallslarmet går, efter ett par timmar, som jag förstår att vi är inlåsta. Och det kändes mycket tryggt, även om jag vet att det ofta inte handlar om överfall utan att någon av personalen råkat stöta till larmen de bär.

Klas sitter på den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Här har han suttit i tre år. Den rättspsykiatriska undersökningen visade att han led av ”tvångsmässig pedofili, social fobi och depression”. Han är ”känd” för sitt brott, om man kan uttrycka sig på det sättet. Media hårdbevakade hans fall från det att han anhållits till dess att han dömdes. Klas är en av de s.k. dagispedofilerna.

Låt oss börja då Klas var liten för att försöka få en bild av hur han formades till pedofil. Många av de pedofiler som sitter på samma avdelning som Klas har varit utsatta för sexuella övergrepp som små, eller på andra sätt haft det mycket svårt.
– Men det gäller inte mig. Min barndom var nästan idealisk. Jag växte upp på landet med mängder av djur, berättar han.
Klas menar däremot att han till sin natur var mycket känslig och blyg.
– När jag var spädbarn knep jag ofta ihop med ögonen för att undvika kontakt. När jag var äldre lekte jag hellre själv i sandlådan än att leka med andra barn. Under hela barndomstiden sökte jag ensamheten. Jag ville inte umgås med jämnåriga och jag var livrädd för vuxna.
För att du skulle hamna i den situationen att som vuxen söka ditt sällskap hos barn, det innebär att din ensamhet måste ha varit extrem stor och likaså din rädsla för vuxna.
Jag har tre barn. Om något av mina barn sökt ensamheten som du berättar att du gjorde, hade jag agerat. Om mina egna ansträngningar inte hade hjälpt hade jag sökt psykiatrisk hjälp för mitt barn. Varför reagerade inte dina föräldrar eller någon annan vuxen, en lärare till exempel.

– Någon borde kanske ha reagerat, men jag var alltid den snälle och ordentlige Klas. Det var lätt att handskas med mig. Mina föräldrar var inte elaka, utan kanske för snälla. De skämde bort mig.

När Klas var i tonåren flyttade familjen in till staden. Det visade sig – trots allt – att han fullkomligt hungrade efter vänner. När föräldrarna var i sommarstugan var det FF hemma hos Klas. Trots att grannarna klagade och föräldrarna strängt förmanade sin son – var det ett fasligt liv varje gång med mängder av sprit.
– Det dröjde ett tag innan jag förstod att mina så kallade vänner bara utnyttjade mig. Men när jag förstod det var det slut på festerna.
Under tonårstiden började Klas djupa depressioner komma. Ofta funderade han på att ta livet av sig. Han misskötte sig. Trots att han hade diabetes tog han inte sitt insulin. Han kände sig annorlunda, ful och utan värde.

Efter högstadiet prövade Klas på en hel del olika jobb. Det var svårt att vara kvar på ett jobb, eftersom han fick stark ångest när han hade kontakt med vuxna. Väldigt ofta fick hans föräldrar sköta kontakten med hans olika chefer. Han vill inte kritisera sina föräldrar för detta – utan lägger skulden på sig själv.
– Jag tog inte mitt vuxna ansvar utan gömde mig bakom mina föräldrar. De försökte puscha på mig att klara mig själv, men jag vägrade.
Klas sökte och började på barnskötarutbildningen.
– För första gången mådde jag bra i mitt liv. Jag hade varit väldigt rotlös, men nu kände jag att jag hade hittat hem.
Valde du barnskötarutbildningen på grund av din pedofila läggning?
– Nej, jag var inte medveten om min läggning då. Jag drogs inte sexuellt till barn. Men jag är övertygad om att jag omedvetet sökte mig till utbildningen för att vara nära barn och då även sexuellt.

Det var inte svårt för Klas att få jobb. Dagiset han hade praktiserat på höjde honom till skyarna.
– Jag älskade ju att vara med barnen. Jag gillade lika mycket att sitta och leka i sandlådan som de. Jag var mycket sjuk.
Klas hade dock sin stora rädsla för vuxna kvar. Han avskydde föräldra-, planerings- och personalmötena.
– Jag vågade aldrig säga vad jag tyckte och tänkte. Jag ville tycka som alla andra och inte framhäva mig själv. Jag sjukskrev mig ofta för att jag hade sådan ångest.
Klas sökte och fick en tjänst på ett nattdagis. Dit kom barn mellan 1-12 år. I arbetsuppgifterna ingick det att se till att barnen duschade (om så behövdes) och att natta dem. Nu startade övergreppen. En tystlåten flicka på fyra år blev Klas första offer.
Ofta väljer pedofiler barn som inte har det bra hemma. Barn som törstar på vuxenkontakter och närhet. Barn som inte skvallrar. Stämmer det in på den här flickan?
– Ja, det stämmer. Den här flickan berättade aldrig vad jag gjort med henne, inte ens då jag hade erkänt. Jag spelade in ett videoband, på uppmaning av polisen, till henne så att hon skulle förstå att jag hade berättat allt. Polisen trodde att hon kanske skulle öppna sig då, men hon sa aldrig något. Det gör mig väldigt ont.
I två års tid utnyttjade Klas den tystlåtna flickan.
– Oftast smekte jag henne mellan benen och runkade samtidigt. Jag filmade henne också när hon sov.
Ytterligare två flickor utsattes efter hand av Klas.
– Allt var så snurrigt i mitt huvud då. Jag märkte t.ex. att barnen inte tyckte det var skönt när jag tafsade på dem. Då tänkte jag att ”nästa gång kommer de att tycka att det är skönt”.
– Det var en så stark dragningskraft. Jag kunde inte stoppa det, men jag ville inte heller skada dem.
Under dagarna satt Klas vid datorn hemma och tittade på barnporr. På nätterna utsatte han barnen för övergrepp.
– Jag mådde fruktansvärt efter övergreppen. Men efter lite sömn och då morgontimmarna kom kändes övergreppen avlägsna, nästan som de inte hade hänt.
Något år innan Klas åkte fast, avslöjades en pedofil på ett dagis i Stockholm och detta debatterades flitigt över hela landet. Varje man som jobbade på dagis kände sig nog lite extra bevakad. Klas spelade med i detta.
– Jag sa på dagiset att snart blir väl också jag misstänkt. Och när en förälder frågade vilka tecken ett barn visar på att det varit utsatt för sexuella övergrepp, berättade jag detta.
Kände du dig inte lite schizofren i den situationen?
– Nej. Jag slog ifrån mig det jag hade gjort. Jag var den duktige och snälle Klas som barnen tyckte så mycket om

Men djupt därinne blev kaoset större och större. Det sista offren Klas valde var en kaxig liten flicka som direkt berättade för sina föräldrar vad som hade hänt.
– Valet av den här flickan tror jag var ett omedvetet rop på hjälp från mig. Jag ville nog åka fast.
Klas noterade att varken flickan eller hennes bror kom till dagiset, men han reflekterade inte varför. Inte ens när två civilklädda poliser kom hem till honom kunde han koppla ihop detta med de övergrepp han hade begått. Men när en polisman frågade om Klas hade barnporr – ja, då förstod han.
Klas nekade ihärdigt till övergrepp.
– Mitt resonemang var väldigt snurrigt. Jag tänkte varken logiskt eller klart. Visst hade jag barnporr, men några övergrepp hade jag minsann inte gjort, sa jag till polisen.
Barnet hade dock gett en sån trovärdig berättelse och Klas blev anhållen.

Från det att Klas börjat berätta för mig om övergreppen har han mycket svårt med att placera händelserna rätt i tiden. Tiden flyter ihop till en grå massa av fragment, känslor och händelser. Detta är något han som förövare delar med offer för övergrepp.
– Jag vet inte om jag var anhållen eller om jag då var häktad och flyttad till Göteborg då ytterligare en anmälan kom in. Anmälan från flicka nr 2.

Klas erkände till slut. Det blev lite magstarkt när hans föräldrar kom och skulle stötta honom som oskyldig.
– Jag ville också att barnen skulle få hjälp. När jag väl erkänt lyftes en sten från mig. Jag var befriad på något sätt.
Men kaoset fanns inom honom. Ångesten var mycket stark. Han försökte ta livet av sig genom att sätta en plastpåse på huvudet och kväva sig.
– Jag funderar ofta på vad som hade hänt om jag inte hade åkt fast. Jag är så glad att det slutade. Vad hade jag gjort? Hade jag haft samlag med barnen? Hade jag försökt döda dem?
Klas funderar bara ett par sekunder sen utbrister han:
– Nej, jag skulle aldrig försökt döda dem. Jag är en snäll person. Jag skulle inte skada på det sättet, det vet jag.
Klas dömdes till rättspsykiatrisk vård.
– Jag är en annan person idag. Jag vågar prata och uttrycka min åsikt. Jag bär fortfarande skuld, det kommer jag alltid att göra, men jag går inte under längre.
Klas får både gruppterapi och individualterapi. Han har kommit till insikt om att han är homosexuell.
– När jag var i tonåren var jag ihop med tjejer för att alla andra var det. Jag hade också en flickvän när jag var runt 20. Jag erkände inte för mig själv att jag var homosexuell, eller rättare sagt, jag förstod det inte då.
Men varför utsatte du flickor för sexuella övergrepp om du är homosexuell?
– Det har jag och min terapeut också diskuterat mycket. När jag tittade på barnporr så var det pojkar, när jag fantiserade handlade det också om pojkar, men jag utsatte flickor – förmodligen för att de kändes mer legala.
Betecknar du dig som pedofil eller som homosexuell?
– Jag betecknar mig som pedofil. Jag är också homosexuell, men så länge fantasierna inte är borta är jag pedofil.
Klas berättar att de sexuella fantasierna har ändrat karaktär.
– Idag är jag tillsammans med en vuxen man, men alltid dyker det upp en pojke i fantasin. Tidigare var pojken 6-8 år, idag är han 12-13.
Hur ser du på dig själv?
– Jag tycker om mig själv, men jag älskar inte mig själv. Inte så länge jag har de här fantasierna. Det är också svårt att älska sig själv när man tänker på vad man gjort. Jag tänker ofta på mina offer. Jag är rädd för att jag skadat dem för livet.
Tror du att dina fantasier försvinner?
– Jag vet inte. Kanske måste jag acceptera att de finns. Fast tanken på det är jobbigt. Terapeuten och jag har prövat det mesta. Jag hade till och med ett runkschema där jag försökte gå in med alternativa tankar där barnet dök upp i fantasin, men det hjälpte inte.
Hur ser du på din framtid? Vilka planer har du?
– När jag blir utskriven härifrån måste jag hitta ett jobb som jag trivs med. Jag skulle kunna tänka mig att jobba med blommor eller stå i en butik. Jag vill också hitta en partner som jag kan dela mitt liv med. Jag räknar med att flytta tillbaka till den stad jag kom ifrån.
Oj! Är inte det lite väl tufft att utsätta sig för det? Människor känner ju igen dig där.
– Det är där jag hör hemma. Jag trivs där. Jag tror inte att jag blir jagad med yxa, men blir det för jobbigt får jag flytta.

Klas räknar med att han snart kommer att släppas ut från den rättpsykiatriska kliniken. Han kommer därefter ha kontakt med den psykiatriska öppenvården.
– Det jag har lärt mig är att prata, prata, prata. När jag hemsöks av fantasier berättar jag det för terapeuten eller för personalen. Då lättar det. Fantasierna försvinner ju inte helt, men de stör inte mitt medvetande.
– Jag har gett mig fan på att aldrig mer utsätta ett barn för övergrepp. Aldrig någonsin mer. Därför berättar jag vad som rör sig i mitt inre för att kunna få hjälp. Känner jag lustkänslor när jag ser en pojke, tänker jag att jag är en jätte för pojken. Och då förstår jag att han inte alls känner samma sak som jag. Det är inte jämlikt, han är i underläge, han är liten. Det finns inte någon som vill ha sex med en jätte.

Idag ser du fram emot att få en vuxen partner som du kan dela ditt liv med. Hur tänkte du egentligen tidigare? Var barnen enbart objekt?
– Ja, det var dom. Min drömpojke skulle vara blond och mellan 6-8 år. Men samtidigt fantiserade jag om att vi skulle dela livet tillsammans. Spela tennis ihop, leka ihop.
Knappast något jämlikt förhållande, eller hur? Ett barn skulle ju aldrig kunna stödja dig i svårigheter. Du skulle alltid vara den store och starke. Tänkte du aldrig på det?
– Nej, det gjorde jag inte. Men det är ju så att fantasier är enbart fantasier och något som aldrig kan ske i verkligheten.

Text och foto: Anna-Lena Norberg

* Klas är ett fingerat namn.

Observera! Artikeln får inte helt eller delvis kopieras eller publiceras utan författarens tillstånd.