Den tusende gången

Ulrika Olson är mod. När hon var ett steg från döden påbörjade hon boken ”Den tusende gången” tillsammans med frilansjournalisten Anna Lytsy. Ulrika blev i mycket dåligt skick när hon berättade om sitt liv – om den absoluta förnedringen.
Hur hon asberusad fångat män på krogen och låtit dem sätta på henne, var och hur som helst. Hur hon då varken kunde hålla urin eller avföring. Hur hon i detalj, gång på gång, iscensatte pappans våldtäkter på henne.

Efterverkningarna av pappans ständiga övergrepp beskrivs utan förskönande omskrivningar. Ulrika spelade kåt kvinna och gjorde allt för att få den man hon bestämt sig för. Om det behövdes kunde hon sticka handen innanför mannens byxor, eller börja smeka sig själv.
Det var alltid framåt morgonkröken som hon vinglade hemåt och lät sin man duscha av henne avföringen, urinen och sperman.
I denna situation, när den akuta situationen lagts sig, tog hon kontakt med ett bokförlag.
– Allt var dragit till sin yttersta spets. Jag höll på att ta mitt liv. Jag hade inte syre någonstans. Det var vakuum överallt, med pengar, med jobbet, med familjeförhållandet, … precis allt.
Jag visste att tar jag ytterligare ett steg överlever jag inte. Jag var tvungen att få ur mig allting.
Bokförlaget skrev kontrakt med henne efter det att Ulrika presenterat sin idé på ett papper –
och trots att hon själv inte kunde skriva om sitt liv.

Ett i rum i helvetet
Arbetet med boken tog hårt på Ulrika. Mycket hårt. Hon beskriver tiden som att hon gick in i ett rum i helvetet där hon skulle städa upp. Hon tog ner sak efter sak och dammade av. Hon sögs in i det förflutna.
– Efter första arbetsmötet med Anna Lytsy var jag som ett kolli. Jag hade fyra timmar att åka med tåg för att komma hem. Jag gick fram och tillbaka i tåget och åt svagt lugnande medicin.
– När jag kom hem strök jag längs marken likt ett spöke. Jag var tunn, tom… ihålig.
Och så var det efter varje möte med Anna – Ulrika på gränsen till ett sammanbrott. Men Ulrika är mod. Hon skulle igenom.
– Nu har jag städat ur det där rummet. Jag är inte rädd för att hamna där igen. Idag har jag ett lugn i kroppen, tack vare att jag fått ur mig allt.

Ömt och nytt
Idag har Ulrika en ny man, Lukas*, som hon bor tillsammans med. Han omnämns i slutet av boken. Han var den ende, av tusen män, som tackade nej när Ulrika full som ett svin ville ha sex. Det är med Lukas hon för två år sedan, 32 år gammal, fick sin första orgasm.
– Idag ser jag sex som något väldig ömt. Det är också något nytt för mig som stängt av i hela mitt liv, till att hitta hem till min egen kropp. Plötsligt vaknar man upp i en 34-års kvinnas kropp och känslomässigt är man inte 34 år. Det är svårt. Jättesvårt.
– Även om jag nu kan känna att det är skönt och kan njuta är jag fortfarande väldigt skadad.
Min hjärna är närvarande hela tiden, det var den inte alls tidigare. Men min kropp kan ibland stängas av. Det är något som händer till och från.
– Jag hade ingen erfarenhet hur sex skulle vara innan jag träffade Lukas. Jag visste bara hur det inte skulle vara. Jag gjorde allt för att ta död på min egen kropp och det har jag gjort genom att förnedra mig själv ordentligt.

Kommer din pappa som ett hjärnspöke och stör dig när du har sex?
– Nej, det var längesedan. Pappa finns inte överhuvudtaget. Det som finns kvar är djurdrömmarna, fast de har ändrat karaktär. Ofta drömde jag om vargar eller hundar med svarta stora ögon som åt upp mina händer. Jag kände hur det gjorde ont. Det var blod och smärta men jag kunde inte göra något.
– Numera i mina djurdrömmar försvarar jag mig. Jag stöter bort djuren. Jag är stark. Det betyder att jag inte är offer längre.
– Jag har kontroll över mitt liv och jag har börjat leva. För mig innebär det att bara våga vara på dagarna. Att inte fylla dagarna med något speciellt utan våga inte göra något och ändå tycka att det är okej.

Tror du att du någon gång kommer att kunna sammansmälta ömheten i sex och den andra sidan av sex: det vilda?
– Jag kan inte svara på att jag kan göra det. Men jag hoppas. Tiden får utvisa hur det blir. Naturligtvis kommer vi att göra allt för att det skall bli så bra som möjligt. Om det blir ömt, vilt eller hit eller dit… huvudsaken är att det är något som passar oss båda. Att man känner att man inte har krav på sig.

Förövare
Ulrika menar att hon tidigare tog pappans, förövarens roll, när hon raggade alla dessa män på krogen.
– Jag har kört loppet rakt igenom. Jag var ett offer som blev förövare. Jag bröt mönstret.
På vilket sätt blev du förövare? Var det inte så att du egentligen bara iscensatte vad din pappa gjort mot dig?
– Eftersom jag är kvinna måste jag använda män för att kunna göra samma sak som pappa gjorde mot mig. Jag måste ha en man för att våldta mig. På så sätt iscensatte jag allt som hänt gång på gång. Men det var jag som var förövare mot männen fast de visste aldrig att de var offer.

Du blundar inte för något i boken. Du berättar om att du både kissar och bajsar ner dig när du har sex med männen. Vad berodde det på? Har du fysiska skador eller är det psykiskt?
– Jag hade kronisk urinvägsinfektion som barn på grund av övergreppen. Idag när jag kissat har jag fortfarande tre – fyra deciliter kvar i blåsan, och jag har fortfarande urinvägsinfektioner allt som oftast. Jag kommer att få en speciell katet så att jag kan tömma mig själv fyra gånger om dagen, detta för att blåsan ska kunna dra ihop sig helt.
– Jag går på utredning när det gäller min ändtarm. Jag tränar med knipövningar för att se om det kan hjälpa. Vi får se vad utredningen kommer fram till. Det spelar i och för sig ingen roll. Allt kan bara bli bättre än vad det har varit.

Matmissbruk och pengar
Ulrika försökte också tidigare döva sin ångest genom att missbruka mat. År ut och år in vräkte hon i sig ett antal påsar chips, choklad och godis för att sedan kräkas upp det. Renad av spyorna fick hon en känsla av lycka, frid samt ett enormt självförtroende.
Ulrika lyckades också snabbt spendera hela det skadestånd på 355 000 kronor som hennes pappa blev dömd att betala till henne. När skadeståndet var slut förskingrade hon ett par hundra tusen på jobbet. Att shoppa lugnade henne. Idag är hon helt fri från alla former av missbruk.

Känslomix
Ulrika håller nu på att acceptera alla känslor som nu kommer i en salig blandning. Lycka, sorg, glädje, sorg…
– Jag är så enormt lycklig för att jag sagt farväl till mitt gamla liv. Samtidigt gör det mig deprimerad eftersom jag säger farväl till en identitet jag haft i 20 års tid och som jag kunde innan och utan. Nu är det något nytt som kommer och jag vet inte vad.
– Jag känner hela tiden. Det bara rullar på. Det är tufft för mig, min sambo och för barnen.
Ulrika försöker hitta en balans, en jämn känsla. Men det är väldigt mycket som är nytt, till exempel det här att vara mamma. Tidigare tog hennes före detta man hand om barnen medan hon höll sig på jobbet och krogen.
– Jag har skuldkänslor för att jag ibland inte kan känna den där jättekärleken till barnen. Om jag drar en parallell med… vet inte om det är samma känsla men… om du har adopterat två barn. En som är nio år och en som är sex år. Då måste man försöka hitta i situationen. Allt blir nytt. Jag vet inte hur jag skall vara.
– Barnen litar inte på mig. Jag har svikit dem för många gånger. De har sett mig otaligt många gånger när de gått upp och skulle till dagis. Då kom jag hem, inte i mitt sinnes fulla bruk. De har också vaknat på nätterna då min f.d. man var uppe och hysteriskt ringde i telefonen efter mig.

Inga föräldrar
Det kan också vara svårt att bli förälder när man inte har några föräldrar att tala om själv. Ulrika har kommit till insikt om att hon aldrig haft mamma eller pappa.
– Jag har alltid känt mig ensam och haft en enorm sorg. Jag har kämpat och trott i alla dessa år att jag skulle få den mamma jag aldrig haft. Jag har trånat efter det. Mot min far har jag känt hat och sorg.
– Nu har jag kommit till en slags försoning. Jag är inte längre lilla Ulrika. När vi började projektet med boken klev hon ur min kropp. Hon finns fortfarande i mig, men är inte hemsk och vidrig. Jag har en vuxen identitet nu. Jag känner mig inte ensam och jag strävar inte efter att få en mamma och pappa. Jag har mitt egna inre spädbarn som jag skall ta hand om och fostra.

Framtiden
Likt många andra incestöverlevare är Ulrika långtidssjukskriven. Men hon är förväntansfull inför den resa hon påbörjat. Allt i tillvaron är spännande för en nyfödd.
Boken har blivit mycket uppmärksammad och hon efterfrågas ofta som föreläsare – kanske blir detta en av hennes vägar i framtiden.
– Jag har ingen aning om vad jag skall göra när jag blir stor. Men kanske har jag en uppgift i att prata med dagispersonal, lärare, personal inom rättsväsendet, sjukvårdspersonal. Det finns en stor brist på kunskap.
– Tänk bara det att jag var hos läkare 87 gånger som liten, med olika former av skador i underlivet och urinvägsinfektion utan att läkarna gjorde något.
Tror du att det är en brist på kunskap? Är det egentligen inte en brist på mod – att det är enklare att blunda?
– Man måste våga se och våga agera, därför får vi inte vara tysta längre. Vi måste prata öppet om att incest och hur det påverkar oss som barn och vuxna. Annars begraver vi det och då är samhället där igen: incest finns inte…det händer inte.

Anna-Lena Norberg

Faktaruta
Första gången Ulrika var hos barnläkaren för skador i underlivet var hon fyra år gammal, enligt journalanteckningar.
När mamman och pappan skilde sig var Ulrika varannan helg och på lov hos sin pappa. Hon utsattes ständigt för övergrepp fram till 14 års ålder. Efter sista övergreppet förträngde hon vad som hade hänt. Hon ”kapslade in” minnena i kroppen. Vid 20 års ålder började hon få minnesbilder och anmälde pappan för sexuella övergrepp. Han dömdes senare i tingsrätten till 4 ½ års fängelse – mot sitt nekande. Hovrätten fastställde domen. Ulrika fick 355 000 kronor i skadestånd.

Artikeln publicerad i Våga Se! 2003

Artikeln får inte helt eller delvis kopieras eller publiceras utan författarens tillstånd.