Anmälningsaktion mot socialtjänsterna i landet

Män som slagit sina kvinnor och som efter separationen fortsätter att vara våldsamma och hotfulla – ska inte ha rätt till umgänge med sina barn!
Med den utgångspunkten drog Anhöriggruppen mot Fysiskt och Psykiskt Partnervåld igång en anmälningsaktion till länsstyrelsernas tillsynsenheter. I nio fall ledde anmälningarna till att socialtjänsterna ändrade sig och gav papporna ett mycket restriktivt umgänge.

Anhöriggruppen mot fysiskt och psykiskt våld hade vissa kriterier vid val av kvinnor. Bland annat skulle fallen ha varit utredda av sociala myndigheter och polis. Förövarna skulle också varit dömda för våld mot kvinnorna.
– Vi ville se hur liknande fall behandlas i olika landsdelar. Och det vi visste har bekräftats. Det är skillnad var man bor. Målet för oss blir nu att jobba för en likställdhet, säger gruppens talesman Lars-Gunnar Frånlund.

Ändrat umgänge
Sammanlagt är det 24 kvinnor i olika län som själva skrivit till sina respektive länsstyrelsers tillsynsenheter. De har i sina brev berättat om hur socialtjänsten i deras kommuner agerat och hur barnen tvingats till umgänge med sina pappor. Alla kvinnorna hade ensam vårdnad om barnen.
Nitton av de tjugofyra länsstyrelserna har svarat. I nio fall omprövades ärendena av de aktuella socialförvaltningar och ledde till ett mycket restriktivt umgänge.
– Jag vill framhäva Norrbotten, Jämtland, Stockholm, Uppsala och Kalmar. De har agerat mycket snabbt och har gett skydd till offren, kvinnan och barnen, så som socialtjänstlagen föreskriver.
Men även om Anhöriggruppen gläds över att kvinnorna och barnen nu fått det bättre – kommer det att ta årtal för kvinnorna att få tillbaka förtroendet för myndigheterna igen. Och det kommer årtal innan kvinnorna och barnen återhämtat sig psykiskt.
– I Sverige saknas det rehabiliteringsställen för kvinnor och barn som levt i misshandelsmiljöer. Det måste till för att de skall kunna återvända till livet. Sverige är idag ett fullständigt u-land.

JO-anmälan
I fyra fall ändrades umgänget till att ske under övervakning av kontaktpersoner med specialkompetens. I tre fall har socialtjänsterna gjort nya och för kvinnorna positiva utredningar. Fallen kommer att gå vidare till Länsrätterna. I tre fall tycker socialtjänsterna att de fattat korrekt beslut och gör inga nya utredningar – och tillståndsmyndigheterna har inte haft något att invända.
– De kommer att JO-anmälas. Vi sätter hårt mot hårt. Vi överväger också att JO-anmäla de länsstyrelser som ännu inte gett något svar, men först kommer kvinnorna i de länen att skriva en påminnelse. Förmodligen är det också så att det är socialtjänsterna i kommunerna som förhalar det hela – inte länsstyrelsernas tillsynsenheter.
– Men det är oerhört allvarligt att det drar ut på tiden. Allt kan hända i sådana här fall – till och med dödsfall.

Riskbedömning
När kvinnorna valts ut läste gruppen in allt material som fanns tillgängligt, som polisrapporter, domar, socialtjänstutredningar, i vissa fall frivårdsmyndigheters utredningar och immigrationsverkets utredningar.
Utifrån den informationen gjorde gruppen en riskbedömning enligt SARA (Spousal Assault Risk Assessment Guide). SARA är en manual som används vid bedömning av risk för framtida partnervåld. Manualen har börjat användas i projektform hos polisen i södra Sverige.
Gruppens alla falla visade höga riskbilder.
– Vi är bara lekmän och vår riskbedömning är därför inte professionell eller fullständig. Men vi kunde genom SARA få bekräftat att det var mycket allvarliga fall.
– Vi ser gärna att SARA inte bara börjar användas av polisen, utan även av sociala myndigheter. Det hjälper dem att ta korrekta beslut.

Mor- och farföräldrar
Anhöriggruppen mot Fysiskt och Psykiskt Partnervåld består av mor- och farföräldrar vilkas barn blivit misshandlade och vilkas barnbarn som blivit vittne till våldet eller blivit utsatta för våld själva.
– När ett barn ser sin mamma blir misshandlad sätter det djupa spår. Barnet blir ett brottsoffer. Ändå skall barnet tvingas till umgänge med pappan. Det är som om vi skulle gå in på närmsta socialtjänstkontor och dänga allihop och sedan säga att ”Nu går vi ut och har roligt tillsammans”. Det låter inte rimligt för en vuxen, varför skall det vara rimligt för ett barn?

Text: Anna-Lena Norberg

Artikeln publicerad i Expressen år 2001.
Artikeln får inte publiceras eller kopieras (helt eller delvis) utan författarens tillstånd).