Ammi – så nära Gud

Först lägger hon sina händer på bildväven, sen sin kind och stryker den långsamt över ytan. Hon blundar och ler lite.
Det var längesedan konstnären Ammi Hallonsten var och ”hälsade på” sitt verk ”Framtiden är din” i Skogslyckans församlingshem i Växjö.

Ammi har svårt att sätta ord på det hon känner när hon står och känner på sin bildväv.
– … Det är kärlek… från bilden till mig och tvärtom… Det är en del av mig som jag älskar, säger hon.
Bildväven ”Framtiden är din” är mycket stark. Motivet är ett litet korsfäst barn. Runt spädbarnet finns mörkt hotande pilar och en av dem har lyckats tränga in till korset. Men runt barnet strålar ett mäktigt ljus. Det är Guds ljus som skyddar och som tröstar.
Ammi har alltid, så länge hon minns, haft en tro på Gud – trots att far och mor sällan gick i kyrkan eller talade om Gud hemma.
Det var Gud som hjälpte till att bära Ammis börda då hon, en gång för längesedan, utsattes för upprepade övergrepp av en släkting.
– Utan Gud hade jag inte överlevt, säger hon.
– När jag har det svårt ber jag Gud att ta över för jag orkar inte själv. Då fylls jag av ett inre lugn. Jag vet att allt inte längre hänger på mig.

Livskraft

Ammi delar sin tro med sin man, som hon träffade redan 1966. Tillsammans har de fyra barn.
Mannen arbetar som vd vid ett företag och Ammi arbetar med bildvävar och att väva kyrkliga textilier.

I Skogslyckans församlingshem hänger också Ammis allra första bildväv, ”Livskraft”, som hon gjorde efter en dröm 1980.

– Jag kom seglande i ett nötskal på en flod. Jag var tvungen att ta mig till stranden för snart skulle jag komma till ett vattenfall. Men jag hade inga åror.  Jag hade inte ens kunskap om hur man rodde. Och dessutom hade jag varken händer eller armar. Jag tog mig till stranden med bara viljan! Det var en enorm kraftansträngning, men det gick. Väl framme vid den sumpiga stranden fick jag lov att skicka ut tentakler för att inte glida iväg, berättar hon.

Det gömda

Flera av Ammis bildvävar är fixeringsbilder, d.v.s. man upptäcka flera olika bilder i en bild. I bildväven ”Törnekrona i förvandling” kan man se ett foster, Maria med Jesusbarnet och Kristus med törnekronan.
På Sankt Sigfrids folkhögskola i Växjö hänger bildvävsgruppen ”Tillvaron öppnar sig”.
De tre bildvävarna berättar om hur tillverkningen av en glasskål går till – men ser man noga hittar man mängder av små gömda barn. Barn som på olika sätt far illa.
– Jag har varit på folkhögskolan flera gånger och pratat med lärarna om bildvävarna och vad man kan upptäcka i dem.
– Jag hoppas bildvävarna kan vara ett sätt att få igång samtal kring övergrepp för de ungdomar som behöver det, säger hon.

Förlåtelse

Ammi är – i hela sitt väsen – så nära Gud. Förövaren har hon förlåtit för länge sedan.
– Det är synd att han aldrig fick möjlighet att bearbeta sin barndom som var väldigt hård. Jag kan inte döma honom för vad han gjorde mot mig.
Det händer allt för ofta att offer för övergrepp bär på synd och skam och en malande känsla av att vara fel, göra fel ständigt. Men det gäller inte Ammi. Har hon råkat såra någon eller burit sig illa åt ber hon om förlåtelse.
– Att be om förlåtelse innebär för mig att jag också kan förlåta mig själv för min dumhet.

Hela paketet

Ammi ”pratar” ofta med Gud, men läser aldrig bibeln. Det är mycket i den kristna tron som hon inte förstår sig på. Treenigheten – fadern, sonen och den helige ande – t.ex.
– Man kanske måste köpa hela paketet, säger hon och småler. Men jag nöjer mig med det jag förstår och känner.
Något helvete och någon ond Satan tror hon inte heller på – hon vet bara att ”det finns en god och kärleksfull makt som vill oss väl”.
Det sägs ju att Gud är allsmäktig. Det som hänt dig i barndomen, var det Guds mening?
– Nej, absolut inte! Meningen har skapats genom vad jag gjort av det.

In i en bild

Genom åren har Ammi gjort 33 bildvävar – som sålts över hela landet.

– Bilderna och färgkänslan kommer till mig. Då är det bara att sätta sig vid väven. Jag säger till min man att jag är på väg in i en bild. Då vet han att jag kommer vara någon annan stans mentalt även om jag är närvarande rent fysiskt.
Efter det att en bildväv är färdig känner sig Ammi lättad, trött och tom. Sen är det bara för henne att vänta tills nästa bild kommer.
– Bildvävarna är som egna barn, som en del av mig. Det är mitt sätt att vara med och förändra världen.

 

Anna-Lena Norberg

 

Alla namn är fingerade.

Publicerad i Våga Se