Alkoholen räddade mitt liv

Alkoholen och drogerna gjorde att Agneta blev stark, att hon kunde känna kärlek till sig själv och andra och att hon hade en framtid. Och framförallt: pappan slutade med sina bestialiska övergrepp.
– Alkoholen räddade mitt liv, säger hon. Jag började missbruka för att kunna leva men sedan levde jag för att missbruka.
Idag är hon alkohol – och drogfri sedan 16 år tillbaka.

Agneta var 12 år gammal då hon drack för första gången. Och då drack hon sig så full att hon inte kunde stå på benen.
– Jag låg i en granplantering och såg upp på himmelen och kände att jag hade kommit hem. Jag kände mig lugn för första gången, sen spydde jag som en kalv.
Nästa helg var Agneta full igen.
– Alkoholen gav mig styrka. Pappa märkte att jag hade förändrats och utsatte mig inte mer för övergrepp.
Bara en gång hade han tankar på att komma in till Agnetas sovrum. Men han vågade aldrig komma in. Och tur var nog det.
– Jag hörde hur han andades utanför dörren. Jag hade skaffat mig en skräddarsax och stod med den i högsta hugg på andra sidan dörren. Jag visste att om han skulle komma in skulle jag sikta på hans hjärta.
Året innan, då hon var 11, hade hon börjat frigöra sig. Allt vad pappan stod för och vad han sa var lögn för Agneta. Hon startade ett verbalt krig mot honom och det blev svårare för honom att begå övergrepp på henne.
– För att klara det var han tvungen att binda mig och sätta ögonbindel på mig för att inte se hatet och avskyn i mina ögon, berättar hon.

***
Agneta utvecklade ett beroende av alkoholen direkt. Ett år senare började hon röka hasch och 14 år gammal rökte hon regelbundet varje dag. När hon var 15 år gammal gick hon också regelbundet på amfetamin och LSD.
Men när hon blev gravid vid 21 års ålder slutade hon tvärt. När amningen var slut rökte hon hasch igen och drack alkohol.
– Jag gjorde det på kvällarna när min dotter hade somnat.
De vänner som hon hade runt omkring sig som inte var missbrukare anade ingenting. Agneta var en exemplarisk mamma. Utåt sett verkade hon lugn och klok. Hon var äppelkindad och bullbakande.

Några år senare blev hon gravid igen och lade drogerna på hyllan. Men när amningen var slut föll hon in i missbruket. .
– Jag rökte för att kunna slappna av och sova på kvällarna.
När Agneta slutligen bröt ihop blev hennes ovetande vänner chockade.
Agneta – missbrukare? Nej? Det kan väl inte stämma?
Agneta började gå på NA, anonyma narkomaner.
– På NA fanns det människor jag trivdes med. De var drogfria och jag fick hopp om att även jag skulle klara det.
När suget efter droger slet i hennes kropp kunde hon inte stå på benen. Hon låg ner på golvet och bad till Gud att hjälpa henne.
– Jag kunde inte sova på nätterna. För att fördriva tiden tittade jag på tv eller film. Jag sov några timmar på morgnarna, sen gick jag på lunchmötena på NA. Jag gick på möte varje dag för att hålla suget i schack.
Agneta fick ett återfall sex månader senare på en semesterresa. Då var det alkoholen hon inte kunde hålla sig ifrån.
– När jag kom tillbaka började jag gå på AA, Anonyma Alkoholisters möten också.
Hon fick även hjälp, via socialen, att komma på behandlingshem. Det var på behandlingshemmet både personalen och Agneta förstod att det fanns bakomliggande orsaker till missbruket. Agneta fick fobier och nervösa ryckningar. Hon vågade inte gå ut på öppna ytor utan satt i hörn för att känna sig säker. Agneta kände att något fanns inom henne, men hon lade locket på. Hon vågade inte närma sig smärtan.
Efter behandlingshemmet kunde hon inte sova. Hon var konstant rädd.
– En väninna fick komma varje kväll och gå igenom hela lägenheten och kolla så att det inte fanns ”något” i garderober eller under sängarna. Jag visste inte vad ”något” var men jag behövde den rutinen för att inte helt flippa ut.

***
Agneta började i ytterligare en självhjälpsgrupp: ACOA (Vuxna barn till alkoholister och andra dysfunktionella familjer). Något hade varit fel i barndomen, men vad? Agnetas hade förträngt sitt förflutna.
Minnen om övergrepp dök först upp på en ”överlevnadskurs”. Kursen utgick från en metod som var utvecklad på behandlingshemmet ”The Meadows” i USA där man fokuserade på att se barndomen sanna verklighet.
Därefter fylldes Agnetas dagar av ständiga Flashbacks där hon såg, hörde, hade fysiska förnimmelser och kände lukt.
– Jag levde i en skräckkammare, säger hon.

Blev du sugen på att droga igen, i det här läget?

– Nej, jag gick på mina möten hos AA och NA och både visste och förstod att drogerna inte var någon lösning. Alla som tar droger har bakomliggande orsaker till det. Alkoholismen eller narkomanin är bara ett symptom.
För att bearbeta sin barndom började Agneta i terapi. Efter ett par år blev Agneta sponsor för nya kamrater i AA och NA.

Vad gör du som sponsor?
– Jag är ett stöd mellan mötena. Jag hjälper till och ger råd hur man hanterar olika situationer. Om personen t.ex. har drogsug är det viktigt att ta reda på vad det är som hänt och triggat igång suget. Jag kan träffa personen och vara ett stöd när hon inte vill eller skall vara ensam. Samtliga tjejer som jag varit sponsor för har samma bakgrund som jag.

Vad är det som utlöser ett drogsug?
– Ofta är det en smärtsam känsla i kroppen som tas över av en panikrelaterad känsla. Man vill inte släppa fram. Man har inte tillit till sig själv att känna de olika känslorna. Det blir som en kramp som man bara vill ta bort. Man vill ta bort det med något utanför, t.ex. droger och alkohol. Idag håller jag det i schack med att äta. Jag är matmissbrukare.

Vad gör du åt det?
– Det är en lång process eftersom jag inte växt upp i en familj där jag fått verktyg att hantera livet på livets villkor. Jag har inte fått någon villkorslös kärlek och stöd att hantera känslor och tankar och att hitta lösningar på problem. När det uppstår en kris eller händer något i livet får jag katastrofkänslor och tror att jag är värdelös. Jag fick ju alltid höra att det var fel på mig och att jag var skyldig till de övergrepp jag utsattes för.
Jag får försöka förstå att det jag upplever och känner har med det förflutna att göra och separera det från nuet. Att jag klarar av kriser och att jag duger. Men alla former av känslor i nya sammanhang aktiverar mina katastrofkänslor.
– Jag är inte i kontakt med mina behov för när jag var liten fanns jag till för mina föräldrar och även för mina syskon. Det var ju ett sätt för mig att få närhet. Nu försöker jag vara närvarande i nuet så mycket jag bara kan för att se vilka behov jag EGENTLIGEN har. Jag måste ha bestämda måltider och veta vad jag skall äta varje dag för att få i mig vad jag behöver, allt därutöver är sug.

Vad är det för behov du upptäckt?

– Jag kanske behöver vila eller röra på mig. Jag kanske känner mig ensam då behöver jag hitta på något eller träffa någon.

Kan man missbruka allt?
– Ja, om man tar något utanför sig själv för att undvika att känna något inom sig själv och det blir ett upprepningstvång – då är det missbruk.

***
Agneta är inte bitter på livet däremot känner hon sig ibland väldigt ledsen över sin förlorade barndom. Att hon inte fick vad hon behövde. Hon beskriver sig som ett lerkärl som gått sönder i massor av bitar och som hon försöker laga ihop.
– Inom mig finns en traumatiserad, skrikande och orolig unge som jag inte riktigt vet hur jag skall ta hand om. Man behandlar ju sitt inre barn som man blivit lärd. Jag är som en dålig mamma som byter blöjor när barnet är hungrigt och ger mat när blöjorna skall bytas. Jag får panik när hon skriker och gapar så jag stoppar något i käften på henne så hon blir tyst. Jag har tagit hand om många andra inre barn men det här är ett problembarn som är svårt traumatiserad. Jag måste hitta andra sätt för att ta hand om henne. Får väl titta mer på Nannyakuten för att få råd, säger Agneta och skrattar.
I genomsnitt går Agneta tre gånger i veckan på AA-möten och NA-möten. Där återställer hon balansen inom sig. Där känner hon sig älskad och att hon älskar andra.

Kan du se något positivt av det du gått igenom?
–Javisst. Jag kan stödja och hjälpa andra människor. Jag sponsrar och jag går på möten och delar med mig av mina erfarenheter. Jag vet hur det är att ha levt i helvetet och hur jag tog mig därifrån. De människor som kommer från helvetet är rädda. De har svårt med sociala kontakter och har hemska erfarenheter. För dem vill jag vara ett ljus i mörkret.

Anna-Lena Norberg

 

Alla namn är fingerade.

Publicerad i Våga Se