Alkoholen räddade mitt liv

Alkoholen och drogerna gjorde att Agneta blev stark, att hon kunde känna kärlek till sig själv och andra och att hon hade en framtid. Och framförallt: pappan slutade med sina bestialiska övergrepp.
– Alkoholen räddade mitt liv, säger hon. Jag började missbruka för att kunna leva men sedan levde jag för att missbruka.
Idag är hon alkohol – och drogfri sedan 16 år tillbaka.

Agneta var 12 år gammal då hon drack för första gången. Och då drack hon sig så full att hon inte kunde stå på benen.
– Jag låg i en granplantering och såg upp på himmelen och kände att jag hade kommit hem. Jag kände mig lugn för första gången, sen spydde jag som en kalv.
Nästa helg var Agneta full igen.
– Alkoholen gav mig styrka. Pappa märkte att jag hade förändrats och utsatte mig inte mer för övergrepp.
Bara en gång hade han tankar på att komma in till Agnetas sovrum. Men han vågade aldrig komma in. Och tur var nog det.
– Jag hörde hur han andades utanför dörren. Jag hade skaffat mig en skräddarsax och stod med den i högsta hugg på andra sidan dörren. Jag visste att om han skulle komma in skulle jag sikta på hans hjärta.
Året innan, då hon var 11, hade hon börjat frigöra sig. Allt vad pappan stod för och vad han sa var lögn för Agneta. Hon startade ett verbalt krig mot honom och det blev svårare för honom att begå övergrepp på henne.
– För att klara det var han tvungen att binda mig och sätta ögonbindel på mig för att inte se hatet och avskyn i mina ögon, berättar hon.

Läs mer

Ammi – så nära Gud

Först lägger hon sina händer på bildväven, sen sin kind och stryker den långsamt över ytan. Hon blundar och ler lite.
Det var längesedan konstnären Ammi Hallonsten var och ”hälsade på” sitt verk ”Framtiden är din” i Skogslyckans församlingshem i Växjö.

Ammi har svårt att sätta ord på det hon känner när hon står och känner på sin bildväv.
– … Det är kärlek… från bilden till mig och tvärtom… Det är en del av mig som jag älskar, säger hon.
Bildväven ”Framtiden är din” är mycket stark. Motivet är ett litet korsfäst barn. Runt spädbarnet finns mörkt hotande pilar och en av dem har lyckats tränga in till korset. Men runt barnet strålar ett mäktigt ljus. Det är Guds ljus som skyddar och som tröstar.
Ammi har alltid, så länge hon minns, haft en tro på Gud – trots att far och mor sällan gick i kyrkan eller talade om Gud hemma.
Det var Gud som hjälpte till att bära Ammis börda då hon, en gång för längesedan, utsattes för upprepade övergrepp av en släkting.
– Utan Gud hade jag inte överlevt, säger hon.
– När jag har det svårt ber jag Gud att ta över för jag orkar inte själv. Då fylls jag av ett inre lugn. Jag vet att allt inte längre hänger på mig.

Läs mer

Gudrun Schyman – Intervju

Sexuella övergrepp – också ett demokratiproblem

Att utsättas för sexuella övergrepp som liten har lett till att många tystas för livet.
Även om viljan finns, finns inte kraft i kropp eller själ att engagera sig politiskt.
– Det här är naturligtvis ett demokratiproblem eftersom människor begränsas att kunna agera med sina fulla demokratiska rättigheter, säger Gudrun Schyman i en intervju för Våga Se!

Det är få människor som är neutrala inför Gudrun Schyman. Antingen älskar man henne eller hatar henne. Klart är dock att hon skrivit in sig i de politiska historieböckerna. K-G Bergström, SVT: s politiske kommentator, har beskrivit Gudrun Schyman som en av efterkrigstidens stora politiker.
Idag sitter vänsterpartiets förre partiledare som politisk vilde i riksdagen och ägnar all sin kraft och tid åt s.k. kvinnofrågor.  Fi, Feministiskt initiativ, har bildats med sikte på riksdagen vid nästa val.
– Jag hade väntat mig ett stort politiskt motstånd men sånt kan man ju bemöta. Men det hat som nu trängt upp genom ytan som handlar om kvinnohat och om homofobi är mycket starkare än vad jag trodde. Det är inte klokt vad som har hänt.

Läs mer

Sorgen över ett liv som kunde blivit annorlunda

Att möta sin egen ålderdom kan vara svårt i sig i denna tid när ungdom är norm i vårt land. Det är än svårare när man har barndomstrauman att bära på, till mesta dels obearbetade.

Sirka är 61 år gammal och berättar här öppet om sitt liv som hon tycker är förspillt.Hon var sex år gammal. Jäntan som stod vid den kajen i Stockholm. Hon hade en lapp på magen med sitt namn på. De flesta Finlandsbarn kom till Sverige under andra världskriget, men Sirka kom i juni 1949.

Hennes fattiga tuberkulossjuka mamma hade dött.

– Jag har bara få minnesbilder av mamma. Hur hon kräktes blod. Att jag besökte henne på sjukhuset. Och att jag var med på hennes begravning.

– Jag gick runt hennes kista. Kistlocket var öppet. Jag minns att jag tänkte ”där ligger min mamma”.

Två av hennes bröder var redan i Sverige. En skulle hon bo tillsammans med – i sin nya familj.

Läs mer

Om jämställdhet

Det handlar om jämställdhetsarbetet inom landstinget
De fagra orden och den bistra verkligheten

Jämställdhetslagen kom 1980 och i den står det bl.a. att en arbetsgivare är skyldig att göra jämställdhetsplan.
Nu skriver vi 2003 och jämställdhetsplanerna i Landstinget Kronoberg lyser med sin frånvaro. Den centrala handlingsplan som finns har inte följts och den centrala jämställdhetsstrategin krockar ordentligt med verkligheten.
Kanske det är bättre att strunta i jämställdhetsarbetet? Vi kanske redan har nått till den nivå av jämställdhet vi vill ha?
Sjukvården av idag: ständiga nedskärningar och ständigt nya arbetsuppgifter läggs på de anställda…kanske det är bättre att lägga ner tid och kraft på patientarbetet istället för att skriva jämställdhetsplaner som ingen hinner följa upp?

Läs mer

I huvudet på en pedofil

Det första Klas* säger är att han vill inte att jag skriver något snyftreportage där man skall tycka synd om honom.
– Det är inte synd om oss pedofiler. Vi har gjort fel och vår skuld måste vi bära, konstaterar han. Kan jag på något sätt hjälpa något offer genom att berätta min historia och hur jag tänker, vill jag göra det.

Det dröjer några minuter efter det att jag ringt på knappen innan en vårdare kommer och öppnar. Säkerheten är rigorös i detta huskomplex som brukar kallas för ”bunkern”. När första dörren öppnats kommer jag in i en sluss. Vårdaren använder sitt passerkort för att öppna dörr nummer två.
Vi går i en lång korridor vars ena sida har dörrar som leder in till de olika avdelningarna. Framme vid den dörr där det står avdelning 63 blir jag ombedd att vänta. Vårdaren öppnar dörren med sitt passerkort – till nästa sluss. Klas är redan i slussen och väntar på mig. Han står och håller en bricka.
– Jag har kokat te till damen, förklarar han för vårdaren, och tar mig samtidigt lite tvekande i handen och presenterar sig.
Vi går aldrig in på avdelningen utan fortsätter i den långa korridoren tills vi kommer till ett besöksrum. Här lämnar vårdaren oss och det är inte förrän överfallslarmet går, efter ett par timmar, som jag förstår att vi är inlåsta. Och det kändes mycket tryggt, även om jag vet att det ofta inte handlar om överfall utan att någon av personalen råkat stöta till larmen de bär.

Läs mer

Klas pedofil

I huvudet på en pedofil …två år senare

Överingress:
Förra numret publicerades artikeln om pedofilen Klas* – dömd till rättspsykiatrisk vård efter sexuella övergrepp på barn. I det här numret möter frilansjournalisten Anna-Lena Norberg Klas igen. Denna gång två år senare då han är på ett ”halv-vägs-hus”.

Jag sitter och väntar i bilen utanför huvudentrén på Regionpsykiatriska i Växjö. Det är hit Klas skall komma och hämta mig. Och det är här ”bunkern” ligger där Klas satt för två år sedan, då vi sist träffades. Nu bor han i ett halv-vägs-hus inte långt härifrån. Men hitta dit klarar jag inte. Det är svårt att hitta på det stora Sankt Sigfridsområdet – där nästan all psykiatri är samlad sedan mer än ett sekel tillbaka.
En gång i tiden var Sankt Sigfrid självförsörjande. Här odlades grönsaker, frukter och bär. Det fanns ladugårdar med hästar, kor, grisar och hönor. Förr i världen var det inte så mycket bevänt med själva psykiatrin, men patienterna mådde bra av att arbeta med jorden och djuren.
Det finns en del rester kvar av det en gång prunkande Sankt Sigfrid; en del av de gamla träden, de slingriga vägarna, och flera av de gamla vackra husen. Klas bor i ett av de mindre husen, ”gula villan”, inte långt ifrån sjön. Det är ett fint gammalt knarrande hus, inrett som ett hem. Skillnaden är himmelsvid mellan den sterila avskalade bunkern och gula villan. I bunkern fanns det en sluss som man enbart kunde komma igenom med passerkort och personalen bar överfallslarm. I ”gula villan” finns det enbart personal på dagarna. Klas bor i gula villan sedan ett år tillbaka med ytterligare tre patienter.

Läs mer

Klas – 4 år senare

Tredje mötet med pedofilen
Klas Bilden börjar klarna

I ett litet samhälle i Sverige träffas jag och Klas* igen för tredje gången.  Klas, dagispedofilen, är helt utskriven från rättspsykiatriska kliniken i Växjö. På vägen till Klas funderar jag på om jag äntligen efter dessa fyra år ska få en klarare bild på varför just han blev pedofil. För övergrepp hade han ju inte varit utsatt för som liten.
Och svaren kom...

I ett litet samhälle i Sverige träffas jag och Klas* igen för tredje gången.  Klas, dagispedofilen, är helt utskriven från rättspsykiatriska kliniken i Växjö. På vägen till Klas funderar jag på om jag äntligen efter dessa fyra år ska få en klarare bild på varför just han blev pedofil. För övergrepp hade han ju inte varit utsatt för som liten.
Och svaren kom…

Klas nya liv har börjat. Han bor nu själv i en liten etta där allt ligger på sin plats. Han är ordningsam av sig och har sinne för inredning och detaljer. Det är lyhört i det lilla hyreshuset så Klas vill att vi sitter i köket och pratar. Det känns ”dumt” om någon granne skulle höra.
Det har nu gått sju år sedan Klas dömdes för sexuella övergrepp på tre barn. Eftersom den rättspsykiatriska undersökningen visade att han led av ”tvångsmässig pedofili, social fobi och depression” dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Första gången vi träffades satt han inlåst på avdelning 63 på rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Andra gången träffade jag Klas i halvvägshuset ”Gula villan” i samma stad. Och nu vid tredje mötet är Klas fri. I januari 2006 blev han utskriven.

Läs mer

Den tusende gången

Ulrika Olson är mod. När hon var ett steg från döden påbörjade hon boken ”Den tusende gången” tillsammans med frilansjournalisten Anna Lytsy. Ulrika blev i mycket dåligt skick när hon berättade om sitt liv – om den absoluta förnedringen.
Hur hon asberusad fångat män på krogen och låtit dem sätta på henne, var och hur som helst. Hur hon då varken kunde hålla urin eller avföring. Hur hon i detalj, gång på gång, iscensatte pappans våldtäkter på henne.

Efterverkningarna av pappans ständiga övergrepp beskrivs utan förskönande omskrivningar. Ulrika spelade kåt kvinna och gjorde allt för att få den man hon bestämt sig för. Om det behövdes kunde hon sticka handen innanför mannens byxor, eller börja smeka sig själv.
Det var alltid framåt morgonkröken som hon vinglade hemåt och lät sin man duscha av henne avföringen, urinen och sperman.
I denna situation, när den akuta situationen lagts sig, tog hon kontakt med ett bokförlag.
– Allt var dragit till sin yttersta spets. Jag höll på att ta mitt liv. Jag hade inte syre någonstans. Det var vakuum överallt, med pengar, med jobbet, med familjeförhållandet, … precis allt.
Jag visste att tar jag ytterligare ett steg överlever jag inte. Jag var tvungen att få ur mig allting.
Bokförlaget skrev kontrakt med henne efter det att Ulrika presenterat sin idé på ett papper –
och trots att hon själv inte kunde skriva om sitt liv.

Läs mer

”Det är bara kroppen som sitter inspärrad, själen svävar ovanför murarna.”

Mohamed Marchoud har suttit 12 år och 7 månader i fängelse. Hur lång tid det blir vet han inte. Han är dömd till livstid för mord – på en pedofil.

”Med kniv högg jag den som stjäl kärlek från barn
och lämnar dem stympade
stumma
bestulna på livslust”
(Utdrag ur Mohamed Marchouds dikt Sorgesång, från boken ”När tystnaden bröts”) .

I en isoleringscell på Norrtälje anstalten sitter Mohamed Marchoud. Han sitter i isolering  på eget initiativ. Där i tystnaden och ensamheten är han fri. Nära Gud. Gud har tagit bort hans hat och hans bitterhet. Han känner bara en längtan. Längtan ut till livet. Att äntligen få börja livet. Det som en gång stals från honom.

Läs mer